Fårnäringen ska resa sig stolt i vargdebatten

För hundra år sedan var det skottpeng på varg i Sverige. När vargen fridlystes 1965 fanns det färre än tio vargar kvar i landet. Nu är antalet svenska vargar runt 450 stycken. Under de senaste tjugo åren har den europeiska stammen vuxit till cirka 20 000 vargar i 23 EU-länder.    
EU-kommissionen vill nu ändra på vargens skyddsstatus från "strikt skyddad" till "skyddad". Kommissionens ordförande Ursula von der Layen gjorde nyligen ett uppmärksammat uttalande där hon slog fast att "mängden vargflockar i vissa europeiska regioner har blivit en verklig fara, särskilt för boskap". Det är verkligen på tiden med en kursändring i EUs vargpolitik. I längden kan det innebära en ökad möjlighet att jaga varg i EU. Vägen dit är dock lång och byråkratiskt snårig när alla EUs medlemsländer ska komma överens. 

Det är förstås inte bara i Sverige som vargens utbredning innebär hot mot djurhållande bönder. Det syns en vikande trend även på EU-nivå med en minskning på två procent av det totala antalet får på 59 miljoner. Den internationella konkurrensen på fårkött är hård med en prispressad import från stora exportnationer som Nya Zeeland. 

Den vanligaste storleken på en svensk fårbesättning är 32 tackor och baggar enligt Jordbruksverkets statistik. Många fårbönder är deltidsjordbrukare. Det gör att det är relativt enkelt att starta upp en besättning, men det är också att avyttra om situationen blir allt för omöjlig. Hade det funnits en stark lönsamhet inom svensk fårnäring så hade det förstås funnits andra marginaler för rovdjursstängsel och andra förebyggande åtgärder. 

Vargfrågan har blivit ytterst polariserad och politiskt infekterad. Men nu är det dags att lyfta nivån ordentligt. Ett bidragsberoende kan vara vanskligt på längre sikt, så det är ingen framgångsrik väg att gå. Däremot måste fårens och fårköttets betydelse få en betydligt högre status än vad det har idag. Argumenten måste komma fram att det är ett hållbart kött med låg miljöpåverkan där mularna håller magra marker öppna och gynnar en biologisk mångfald, inte minst i skogs- och mellanbygd. Det ska vara möjligt att bedriva en lönsam produktion även med ett mindre antal djur och deltidslantbrukarna är en viktig kugge i en levande landsbygd. Livskraftiga gårdar i olika storlekar är grunden till en robust livsmedelsproduktion. 

Här går det att inspireras av samernas ställning och stolthet över sin renhållning. De har vaktat sin rätt till skyddsjakt på varg om deras renhjordar är hotade, utan byråkratiska mellansteg. Det finns såklart andra skillnader och ett historiskt arv, men det handlar också om att flytta fram positionerna för betesdjuren. 
Gör det enkelt i vargfrågan och låt Fårsverige blomstra!     

Anna Nilsson