En ny djurskyddslag - men vad händer sedan?
En ny djurskyddslag i EU skulle först och främst ge det svenska lantbruket en välbehövlig andningspaus. Det skriver Ella Li Jennersjö.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Den europeiska djurskyddslagen börjar bli dammig. Stora delar av lagen härstammar från 1998, med få uppdateringar som speglar den modernisering jordbruket genomgått de senaste 25 åren. I december förra året skulle ett förslag till ny djurskyddslag ha presenterats av EU-kommissionen. Denna uteblev och endast en förordning om transport av djur har hittills passerat europaparlamentet. När den nya djurskyddslagen kommer att presenteras är inte bestämt, men risken är att detta kommer dra ut på tiden.
En ny djurskyddslag i EU skulle först och främst ge det svenska lantbruket en välbehövlig andningspaus. Jämfört med många andra EU-länder ligger vi långt fram i arbetet med djurvälfärd. Vi har lägst nivåer av antibiotikaanvändning inom djurproduktionen i hela EU, och håller endast 10 procent av våra produktionsdjur i bur. Detta kan jämföras med bland andra Spanien och Portugal där över 80 procent av produktionsdjuren hålls i bur. En ny europeisk djurskyddslag skulle helt enkelt inte slå lika hårt mot det svenska lantbruket som mot många andra länder. Detta kan vi vara stolta över, då det betyder att vi sedan länge arbetat i rätt riktning.
Sedan behöver vi fråga oss vad som händer när resten av EUs lantbrukare hunnit ikapp oss. När de danska grisarna plötsligt har det lika bra som de svenska, men kostar betydligt mindre, vad gör vi då? För många konsumenter är djurhållningen det starkaste argumentet för att konsumera svenskt kött. Svensk djurproduktion står därmed inför en avgörande tid. När det som gör oss unika försvinner måste vi på nya sätt stärka vår konkurrenskraft.
En möjlig lösning finns i nya tekniska innovationer. Redan idag används drönare inom växtodling och skogsbruket, AI skulle kunna bidra till effektivisering av utfodring och utvärdering av djurhälsa. Möjligheterna är oändliga, men behöver på något sätt finansieras. Exempelvis kan man arbeta för att bredda investeringsstödet, till att i större mån riktas mot ny teknologi. Även i den kommande revideringen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör svenska politiker arbeta för större avsättningar till teknologisk utveckling.
Allt detta kräver dock en lantbrukarkår med intresse och öppenhet inför kommande teknologisk förändring. Detta kan kännas avskräckande, det är aldrig angenämt att vara först på bollen. Dessutom väntar säkerligen, som så ofta tidigare, långa diskussioner med svenska myndigheter gällande regler rörande den nya tekniken. Men med lite ihärdighet och sunt bonnaförnuft kan detta öppna dörrar för det svenska lantbruket som vi idag knappt kan föreställa oss.
Ella Li Jennersjö