Dags att ta matfusket på allvar

Kriminella nätverk, pengatvätt och strukturellt fuskande är inte ord vi normalt kopplar till svensk livsmedelsproduktion. Den svenska livsmedelskedjan är nämligen mycket transparant, och de produkter som möter oss i butikshyllorna är vad de utger sig för att vara. Eller det är i alla fall vad vi har trott. I juni 2024 slog utredningen om fusk i livsmedelskedjan ned som en bomb, och visade att det var betydligt mer utbrett än vad som har varit känt. Enligt Livsmedelsverket uppges matfusket omsätta minst 9 miljarder per år, enbart i Sverige.

Land Lantbruk har tidigare rapporterat om det utbredda matfusket både i tidning och i Lantbrukspodden, med slående berättelser om felaktiga märkningar, importerad honung som egentligen är risbaserad sirap, och jordgubbsförsäljare i direktkontakt med kriminella nätverk.

Utredningen chockade många, men har fått mycket lite uppmärksamhet politiskt. Sex månader har nu gått sedan utredningen om matfusk lämnades till regeringen. Bristen på reaktion från svenska politiker är uppseendeväckande, inte minst då frågan kopplar väl an till utredningen om stärkt konkurrenskraft för livsmedelsproducenter.
Om svenska konsumenter inte kan lita på de produkter de möter i handeln, förlorar de snabbt anledning att konsumera svenskt, gräsbetat eller närproducerat. Det svenska livsmedelssystemet bygger till stor del på denna typ av kvalitetsmärkningar, som kan ersätta bönderna för de mervärden de skapar. Om märkningarna förlorar i värde på grund av utbrett fusk riskerar detta att få stora ekonomiska konsekvenser för många av de lantbrukare som byggt sina verksamheter kring dem. För att i stället hamna i fuskarnas fickor, samtidigt som konsumenterna riskerar att köpa falska varor till överpris. 

Om inte konsumenten kan lita på att de faktiskt får vad de betalar för, kan vi knappast hoppas på en stärkt svensk konkurrenskraft. Vår landsbygdsminister, Peter Kullgren (KD), borde därför ha många politiska poänger att plocka genom att ta sig an denna fråga, men har hittills inte kommenterat utredningen.
Lantbrukssverige ska inte behöva finna sig i det uppenbarligen mycket utbredda fusket. Den svenska lantbrukarkåren är förvisso mindre benägen till arga uppror än sina europeiska kollegor, men när hederligt arbete nedvärderas till förmån för fusk och kriminell aktivitet har man all rätt att göra sitt missnöje hört.
De kommande månaderna blir avgörande i denna fråga, men i nuläget ser omvärldens intresse för det svenska matfusket tyvärr svalt ut. 

Våra svenska politiker bör kliva fram och ta tag i frågan – om de menar allvar när de talar om en stärkt konkurrenskraft i det svenska lantbruket.

Ella lI Jennersjö