Första slåtterdagen, och jag njöt av att slå en vacker och frodig vall. Glädjen grumlades då jag tänkte på alla långliggande vallar som inte slås, eller som på sin höjd putsas. Det skriver Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Första slåtterdagen, och jag njöt av att slå en vacker och frodig vall. Glädjen grumlades då jag tänkte på alla långliggande vallar som inte slås, eller som på sin höjd putsas. Jag tänkte på alla diken som sakta men säkert växer igen, och blir en växande skog av sly. Ibland undrar jag om det bara är bönder som ser vad som sker? Medans stora delar av Sverige förfulas och förbuskas, så verkar politikerna vilja satsa pengar för att ”skynda på det”. Jag träffade nyligen ett ungt bondepar från Nederländerna som ville köpa ett jordbruk i trakten. Den satsningen skulle se till att åkermarken brukas i flera byar till lokalsamhällets stora glädje, men vad vill egentligen politikerna?
Jag deltar ibland i sammanhang där man pratar om hotade fågelarter, och då är det aldrig lång bort att prata om projekt för att rädda dem. För många arters väl och ve, så är just ett aktivt jordbruk den gemensamma nämnaren som skapar den rätta biotopen – nyckelbiotopen. Om nu bonden och jordbruket är själva nyckeln till nyckelbiotopen, så borde det väl vara där som samhället skulle samla sina krafter – och inte på enstaka projekt som bara utgör symptom på att jordbruket minskat för mycket? Då man ser med vilken beslutsamhet samhället tar sig an artskyddsdirektivet för att rädda en fågel i skogen, då beror det nog mest på att det är en privatperson som får stå för fiolerna.
Då samhället självt via sina matinköp kan stötta tillkomsten av nyckelbiotoper i åkerlandskapet, då finns inga förpliktelser och ofta inga medel. Varför finns bara ambitionen då den drabbar någon enskild? Med mörka tankar hade jag nu kvar det sista slaget, och var ytterst nära att köra in i en cementbrunn. Den var till en kulvert, och jag började le för mig själv. För tjugotalet år sedan såg jag på håll hur några småpojkar sprang fram och tillbaka över åkern, och till sist for jag dit för att stilla min nyfikenhet. Jag frågade dem, och fick det svar jag nu skrattade åt. De hade lyft på locket och sett vattnet som rann i ledningen. De såg också andra brunnar, och räknade ut resten för ett barkbåtsrace. De släppte ner sina små barkbåtar i en brunn, och sprang till nästa för att se då de kom.
Skrattande klev jag ur traktorn, och mötte en lika glad dam på hundpromenad: ”Vad underbart det är att gå på åkervägarna, och vad gott det doftar om nyslaget hö”! Jag höll med och beklagade att jag inte bjöd på Calle Schewens vals också, då jag kom på: ”Jordbruket var nog en nyckelbiotop för Taube också”!
Arne Lindström
Lantbrukare, Röbäck.
