Om intresset för bete nu är så brinnande stort som debatten visar på, varför är vi rädda för att låta marknaden bestämma? För helt ärligt så låter vi redan marknaden bestämma, men med svenska lantbrukarens företag som insats. Det skriver mjölkproducenten och agronomen Elisabeth Hidén.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Regeringens tillsatta utredning om stärkt konkurrenskraft och lönsamhet för Sveriges lantbrukare lämnades över tidigare i höst. Det tror jag ingen har missat, och det tack vare att media för en gångs skull har valt att rapportera om saker som rör lantbruket. Eller ja, egentligen bara en del av utredningen: lagen om betesdrift, vilket har väckt debatt. Som så ofta när medierna tar sig an lantbruket, finns det en tendens att missa viktiga perspektiv.
Det vi nås av är att man i utredningen landat i att beteslagen bör slopas för att stärka konkurrenskraften för svenska lantbruk. Missnöjet hos konsumenter, politiker och lobbyorganisationer har inte gått att undkomma. Det är fint att se att frågor om djuromsorg engagerar så stort, det är ett engagemang jag som lantbrukare ofta har saknat.
För var är engagemanget när vargen river får? När veterinärbristen gör så att djur får lida i onödan? När bristen på lönsamhet gör så att gårdar måste avveckla, djuren helt försvinner och landskapet växer igen? Det faktum att bristen på betande djur är ett av Sveriges största hot mot biologisk mångfald, att vi behöver drygt 500 000 fler betande nötkreatur för den sakens skull, inte färre vilket blir resultatet när gårdar lägger ner. När unga inte har möjlighet att komma in och ta över eller starta upp lantbruksföretag? Eller när det värsta tänkbara scenariot händer - när lantbrukare dör i arbetsrelaterade skador, olyckor som kanske hade gått att undvika om lönsamheten varit bättre, möjligheten att anställa en till hade funnits och stressen varit mindre?
Om man menar allvar, varför är bara varannan tugga svensk? Information har aldrig varit mer lättillgängligt än vad det är idag och matkostnaderna har aldrig varit en mindre del av svenska hushålls disponibla inkomst. Vi har sedan 2013 gått från 100 procent självförsörjning på mjölk till 70 procent. Konkurrenskraften behöver stärkas, och för mig välkomnas alla verktyg. Mer flexibilitet, mer tilltro, fler möjliga modeller för företagen. Något måste göras.
Om intresset för bete nu är så brinnande stort som debatten visar på, varför är vi rädda för att låta marknaden bestämma? Vill konsumenter betala vad det kostar kommer någon producera det. För helt ärligt så låter vi redan marknaden bestämma, men med svenska lantbrukarens företag som insats.
Så här står vi nu, i en debatt som borde handla om mer än bara beteskrav. För mig är det också en fråga om valfrihet – så länge konsumenterna har friheten att välja vilken ost de vill köpa borde lantbrukarna ha friheten att välja hur de vill driva sin verksamhet. Vad som passar hennes eller hans förutsättningar, djur, plats och produktion. Precis som konsumenten sendan väljer vad som passar hennes eller hans plånbok och preferenser. Betesdrift innebär en extra kostnad, men låt då konsumenten ta den och inte lantbruket – marginalerna saknas.
För mig handlar djuromsorg 365 dagar om året. Det är något som påverkas av flera olika aspekter och gäller för alla djur. Kalvar, ungdjur och kor. Det handlar inte om några timmar några månader på sommarhalvåret.
Elisabeth Hidén, mjölkproducent, agronom och vice ordförande för CEJA, en paraplyorganisation för unga lantbrukare i EU.
