Enligt min uppfattning bör lagstiftningen säkerställa äganderätten och markägarens rådighet över sin mark, bland annat om hur kommersiell verksamhet på marken kan bedrivas. Tord Andersson, markägare, medlem i Naturskyddsföreningen och Svenska Turistföreningen.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
1940 dök begreppet ”alle-mans-rätt” upp för första gången i svensk vokabulär. Detta i samband med Fritidsutredningens betänkande angående ”icke jordägande” befolknings möjligheter till friluftsliv. Tidigare var det i både 1734 års lag och 1864 års strafflag straffbart att olovligen ta annans bär och växter. Första gången som allemansrätten uttryckets direkt i lagtext var efter en ändring i naturvårdslagen 1974 (nu ersatt av miljöbalken). Naturvårdskommittén ansåg vid tillfället att allemansrätten borde uttryckas i lag, på grund av uppsvinget för friluftslivet och ökad konkurrens om naturtillgångarna, men någon vidare precisering av allemansrätten i sig blev det inte i naturvårdslagen. Istället behandlas allemansrätten i andra lagar, om hur den kan eller inte kan inskränkas.
Allemansrätten har trots ovanstående sedan 1994 stöd i grundlagen, i 2:a kapitlet 15§ regeringsformen, som säger ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Men det finns, som beskrivits, ingen lag eller förordning som närmare beskriver vad allemansrätten är och vad den innebär eller vad som är tillåtet. Dock: i miljöbalken 7 kapitlet 1§ står det att alla ska ”visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen” och enligt praxis som skapats genom olika domar på området, att en verksamhet inte får medföra nämnvärd skada eller olägenhet för markägare. Det vill säga allmänheten får inte ta sig sådana friheter att markägaren och andra fastighetens invånare tillfogas någon nämnvärd olägenhet eller skada; hemfriden och markägarens ekonomiska intressen får inte kränkas.
Olika tolkningar har florerat genom åren, där Naturvårdsverket haft huvudansvar. Vi har också sett tolkningar från natur- och frilutsorganisationer; exempelvis Naturskyddsföreningen och Svenska Turistföreningen. Den nu mest aktuella vägledningen om Allemansrätten utgavs 2018 av Naturvårdsverket ”Allemansrätten – en vägledning”. Grunden för vägledningen är framtagen av CNV, Centrum för NaturVägledning, som finns hos SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet.
Att på detta sätt behandla en grundlagsskyddad rättighet, måste anses som djupt odemokratiskt. Det finns alltså inga politiskt demokratiskt fattade beslut, som vägledning för myndigheten. Istället tolkas begreppet av tjänstepersoner (med sina personliga preferenser) på aktuella myndigheter: Naturvårdsverket, Länsstyrelser och SLU.
Med tiden och på grund av otydligheterna, har de så kallade rättigheterna allt mer förskjutits från markägare till nyttjares förmån. Detta är ganska uppenbart i ovan nämnda vägledning. Det har under årens lopp skrivits ett antal motioner och gjorts olika försök att bättre reglera allemansrätten, utan framgång.
I och med EU-medlemskap och förväntad ökad turism är det nu hög tid att vi får en adekvat lagstiftning för allemansrätten på plats. Kanske efter norsk (som lagstiftade redan 1957) eller åländsk modell? Enligt min uppfattning bör lagstiftningen säkerställa äganderätten och markägarens rådighet över sin mark, bland annat om hur kommersiell verksamhet på marken kan bedrivas.
Tord Andersson
Markägare, medlem i Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen, som fågelskådare och vandrare stor nyttjare av allemansrätten.
