Det pågår någon slags begreppshysteri i ett försök att underminera den produktion som vi redan har på plats, myntade av människor som med stor säkerhet aldrig följt ett jordbruksår på gårdsnivå. Det skriver Katarina Wolf, ordförande för LRF Ungdomen.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
För några veckor sedan snubblade jag i något sammanhang över begreppet "agroekologi”. Det verkar finnas många spridda definitioner och vad det rent konkret betyder är svårt att få grepp om. En av definitionerna lyder så här: ”Agroekologi är baserad på teknik och kunskap utvecklade av lokala jordbrukares erfarenheter. Både urgamla traditioner och nya innovationer, men med utgångspunkten att naturen vet bäst och att ekosystemet sätter spelreglerna. På ett jordbruk innebär detta att återvinna näring och energi, bygga jordstruktur och kvalitet, skapa och stötta genetisk och artdiversitet, främja stödjande tjänster som pollinering och integrera djurhållning i systemet”. Det finns säkert flertalet experter som vet mer än mig om vad metoden innefattar, men när jag läser definitionen drar jag slutsatsen att detta är exakt vad svenska lantbrukare redan gör. Jag är dessutom ganska övertygad om att det inte bara är jag som ser mitt företagande passa väldigt bra in i mallen för agroekologi. Hur skulle man för det första överhuvudtaget kunna bruka jorden om man inte arbetade efter beskrivna principer?
Kan det vara så, att lantbrukarens perspektiv, arbetsvardag och produktionsmetoder hamnat så långt bak i utomstående människors medvetande att vi nu är i gång och uppfinner hjulet igen? Det pågår någon slags begreppshysteri i ett försök att underminera den produktion som vi redan har på plats, myntade av människor som med stor säkerhet aldrig följt ett jordbruksår på gårdsnivå.
Under panelsamtal och debatter har jag i många sammanhang mött inställningen att lantbrukare behöver få mycket bättre tillgång till utbildning om hållbara brukningsmetoder. Man tycker att det finns en stor kunskapslucka som behöver fyllas igen. Jag förnekar inte att vi står inför en stor utmaning som kommer kräva mycket anpassning och en vidareutveckling av dagens lantbruk, men jag tror att vi måste tänka precis tvärtom. Det är i första hand beslutsfattare och andra aktörer med inflytande över vår produktion som bör sätta sig i skolbänken och låta oss lantbrukare hålla i taktpinnen.
Precis som definitionen av agroekologi beskriver bör man ha lantbrukarens erfarenhet som utgångspunkt. På så sätt tror jag vi har större möjligheter att faktiskt uppnå klimatmålen i tid och dessutom göra det på ett effektivare sätt. Vi slipper dessutom uppfinna hjulet på nytt.
Katarina Wolf, ordförande LRF Ungdomen
