Ägarskifte bör ingå i ny strategi

För ganska precis två år sedan lanserade jordbruksminister Peter Kullgren Livsmedelsstrategin 2.0. Av denna har vi ännu inte sett ett spår, och frågorna kring dess innehåll växer. För läsare av detta nummer av Land Lantbruk bör det dock stå klart att en uppdaterad strategi för ägarskifte och främjande av nyetableringar bör ingå i den nya livsmedelsstrategin.

Den åldrande lantbrukarkåren, med svag återväxt, är en av de stora utmaningarna just nu i den svenska lantbrukssektorn. Medan den genomsnittlige lantbrukaren blir allt äldre, kan få unga ta sig in i branschen, givet de höga krav på kapitaltillgång som ställs på dem vid nyetablering. LRF Ungdomens undersökning från 2023 slår fast att hela 81 procent av deras tillfrågade medlemmar anser att det är just ekonomin som begränsar deras möjlighet att ta över lantbruket.

För att råda bot på problemet, som återfinns i hela EU, använder många andra EU-länder lånegarantier från den Europeiska Investeringsbanken. Denna finansiering kan täcka stora delar av de insatser som krävs vid nyetableringar, men i Sverige saknar vi möjligheter att använda oss av dessa lånegarantier. För även om frågan de senaste åren tagits upp av såväl LRF Ungdomen som miljöpartiet, har den ännu inte drivits särskilt hårt, eller av ett parti i regeringsposition.

Ett litet ljus i mörkret är dock att jordbruksministern sent i förra året uppdrog Jordbruksverket att utreda möjligheten att inför finansieringsstöd inom Cap för att genom att säkra tillgången på kapital förenkla ägarskiften. Nya Cap kommer dock inte träda i kraft förrän 2028, och förslaget kan därmed komma att bli både för sent och för lite, hur god idén än må vara.

Att de senaste svenska regeringarna, från bägge sidor, gjort så lite i frågan, trots att den i framtiden kan komma att bli den allra mest avgörande för svenskt lantbruks fortlevnad är oroväckande. Får vi inte in fler unga lantbrukare i näringen kommer det bli svårt för Sverige att uppfylla mål om högre självförsörjningsgrad, och ett högre importberoende följs dessutom av frågetecken om både miljöpåverkan och djurvälfärd. Att det dessutom finns färdiga lösningar som erbjuds, via den Europeiska Investeringsbanken, som Sverige inte erbjuder sina unga lantbrukare är under all kritik.

Vill man visa att man menar allvar med slagord om ett stärkt svenskt lantbruk behöver man också presentera en strategi för hur det svenska jordbruket kan öka möjligheten för unga lantbrukare att ta sig in i näringen. Förhoppningsvis kommer detta ingå i Livsmedelsstrategin 2.0, för utan nya lantbrukare kan vi knappast hoppas på en högre självförsörjningsgrad i framtiden.

Ella Li Jennersjö