Branschorganisationen Skogsindustrierna ger i debatt efter debatt sken av att värna små skogsägare och landsbygd. Det gör de inte. Deras mål är att ha största möjliga tillgång på virke till lägsta möjliga pris. Det skriver Håkan Bergqvist, Örebro.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Branschorganisationen Skogsindustrierna ger i debatt efter debatt sken av att värna små skogsägare och landsbygd. Det gör de inte. Deras mål är att ha största möjliga tillgång på virke till lägsta möjliga pris. Det skogsbruk som industrin tillämpar får påtagliga konsekvenser för landsbygdens vardag, försörjning och framtidstro. Skogar som i generationer fungerat som arbetsplatser, betesmarker samt jakt- och rekreationsområden försvinner snabbt. Samtidigt har merparten av skogsvårdsjobben rationaliserats bort. De få som återstår utförs ofta av tillfälligt anlitad arbetskraft från låglöneländer, med otrygga villkor och begränsade möjligheter att hävda sina rättigheter. Ansvaret pressas nedåt i långa entreprenörskedjor, trots att det är de stora bolagen som sätter villkoren. Det storskaliga skogsbruket lämnar därmed varken varaktiga jobb eller lokal utveckling efter sig.
Besluten fattas långt från de platser där avverkningarna sker, medan konsekvenserna blir kvar lokalt: förändrade landskap, förlorade naturvärden och minskat inflytande. Modellen prioriterar kortsiktig lönsamhet framför långsiktig hållbarhet men möter nu ökande internationell granskning. Avverkningar ifrågasätts och investerare kräver riskbedömningar. När ohållbart skogsbruk uppmärksammas väljer globala företag, som Nestlé, bort produkter med råvara från svenska skogar. Det sker inte av ideologiska skäl, utan av affärsmässig riskvärdering. Mot denna bakgrund ska skogsindustrins skärpta tonläge förstås.
När argumenten blir allt tunnare flyttas fokus från sakfrågor till misstänkliggörande av kritiker, myndigheter och internationella företag. Skogsindustriernas vd Viveka Beckeman utmålar kritiker som extremister, myndigheter som opålitliga och företag som ”vilseledda” i ett inlägg på DN Debatt 20251201. Samtidigt tillrättaläggs verkligheten. Viveka Beckeman lyfter enskilda positiva trender ur branschens egen statistik, men utelämnar att hundratals skogslevande arter fortsätter att minska, att arealen kontinuitetsskogar dramatiskt minskar och att forskningen pekar ut just förlusten av dessa miljöer som ett grundproblem. Att presentera halva bilden som om den vore hela är ett välkänt retoriskt grepp.
Även sociala och kulturella värden osynliggörs. Renskötselns marker krymper, kulturmiljöer och rekreationsvärden går förlorade och landskap omdanas. Skogen brukas intensivt, men de ekonomiska värdena lämnar platsen. Kvar blir lokalsamhällen som får bära konsekvenserna. I stället borde fokus ligga på hur skogsnäringen kan bli ett långsiktigt landsbygdsprojekt. Mer virke bör få växa till högre kvalitet och därefter vidareförädlas i Sverige. Det skulle stärka lokal ekonomi, skapa arbetstillfällen och möjliggöra bättre arbetsvillkor genom kortare och mer transparenta värdekedjor. I dag går utvecklingen i motsatt riktning: förädlingsgraden sjunker och allt större värden exporteras som råvara. Om detta tiger Skogsindustrierna. Detsamma gäller skogsutredaren Göran Örlander, trots frågans avgörande betydelse.
Håkan Bergqvist
Örebro
