Ska den som äter kött ha dåligt samvete för klimatet, miljön, djuren och ska den som förser oss med mat behöva stå ut med att kallas ond? Det skriver Land Lantbruks chefredaktör Lena Johansson i veckans krönika.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Kan du se en gris i ögonen, lära känna den och sedan slakta och äta upp den? Är du så ond?
Den utmaningen får komikern Henrik Schyffert av sin tonårsson i TV-programmet Köttets lustar. De köper två grisar som flyttar in i vardagsrummet, bökar bland de äkta mattorna och sedan rastas i koppel på asfalten.
I sin smått hysteriska jakt på unga tittare har SVT gjort underhållning av ett etiskt ställningstagande. Och även om det utgår utifrån ett klart konstlat grisliv är det ändå i förlängningen bra att fler intresserar sig för var maten kommer ifrån.
Det är så få i dag som har direktkontakt med lantbruket, och därmed också har en mycket vag bild av hur det går till att framställa den mat vi äter. Men också vilken omsorg och arbete det ofta ligger bakom det som hamnar på tallriken och kanske till sist i soporna.
Ska den som äter kött ha dåligt samvete för klimatet, miljön, djuren och ska den som förser oss med mat behöva stå ut med att kallas ond?
Det finns bland Sveriges bönder många djuruppfödare som verkligen värnar om sina djur och sköter dem nästan lika kärleksfullt som sina barn. Jag skulle inte kalla någon av dem ond, trots att syftet med uppfödningen är mycket klart. För dem handlar det i stället om att ge djuren ett så värdigt liv som möjligt till dess det är dags för slakt.
Kanske är en ansvarsfull och hållbar köttproduktion också det bästa för vår planet? För vi behöver ju inte äta kött varenda dag, och för att ha råd med det tvingas köpa kött som producerats under mindre ansvarsfulla förhållanden.
För 30-40 år sedan åts inte kött varje dag. Trots det var det ingen som kom på idén att kalla sig flexitarian. Hela köttbitar, som fläskkotlett och biff sparades tills det blev helg. Om det åts kött på vardagar kunde det vara fläsk i ärtsoppan och några skivor korv till rotmoset. De flesta hade ett ganska odramatiskt förhållande till kött. Ja, till mat över huvudtaget.
Efter att ha sett den första delen av TV-serien Köttets lustar lämnas jag med mer frågor än svar. Har jag inte rätt att äta kött om jag inte själv slaktat djuret? Skulle grisar ens finnas om de inte föddes upp för köttproduktion? Och hur ska den växande stadsbefolkningen livnära sig om vi inte tillåter storskalig djuruppfödning?
För det är väl inte meningen att alla vi som bor i städerna ska ha grisar i vardagsrummet? Att vi ska flytta oss flera hundra år tillbaka i tiden och bo ihop med våra husdjur igen?
