Vi måste våga ifrågasätta den kommunala beskattningsrätten. Det är ett sätt att knäcka landsbygdskommunerna med skattekonkurrens. Det skriver Viktor Kärvinge, ordförande i bygg- och miljönämnden (S), Sala.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattinlägget: Blomlådor löser inte landsbygdens problem av Rasmus Elfström, Ida Wallinder och Maria Kollberg, Centerstudenter.
Ni missar poängen med de ”nymålade fasaderna”. Finns det inte resurser för att hålla fastigheterna i skick så finns det heller inte resurser för verksamheten i dem. Och ja, det är strukturella problem. 1972 slog man samman många kommuner till i princip de vi har idag. Kommunernas uppgift hade blivit för komplexa. Det är uppenbart att vi är där igen. Små kommuner förväntas lösa samma frågor och betala samma löner samtidigt som regelverket minst sagt har tätnat sedan 1972. Det behövs en kommunsammanslagning, och nej, det är inte skadligt för den lokala demokratin, det kan stärka den. Vi som har insyn i små kommuner vet hur det ser ut. Det är inte en självklarhet med demokratisk kontroll på verksamheten som riskerar att bli en teknokrati. Kompetensförsörjningen löses ofta genom diverse kommunförbund och liknande där folkstyret blir ännu mer diffust och rådigheten över frågorna ännu mindre. Ett virrvarr av samarbeten över kommungränser som är svårt att styra när det visar sig behövas.
Sammanslagning skulle göra det lättare att rekrytera både politiker och tjänstepersoner med rätt lämplighet, kompetens och inte minst tid för sina uppdrag. Små kommuner drivs i stor utsträckning mer eller mindre ideellt av så kallade fritidspolitiker som med måttligt mandat ändå förväntas ansvara för kommunens funktion och budget. I större ”regionkommuner” kunde det demokratiska inflytandet hanteras genom kommundelsnämnder där man över partigränserna lättare kunde enas kring lokala behovs. En regional centralisering av byråkratin och förstärkning av den lokala demokratin. Det kommer inte hända i brådrasket, det är alldeles för många som sitter på stolar man inte vill förlora, som man skulle få färre av om regioner och kommuner i större del blev samma med enorma effektiviseringar av byråkratin som följd.
Finansieringsprincipen behöver absolut stärkas. Ofinansierade uppdrag från staten innebär att välfärden får betala när kommunala resurser läggs på ytterligare en rapportering eller ett remissvar i någon ibland orimligt invecklad EU-lagstiftning. Det behövs en regelsanering i många frågor, medan andra har blivit mer komplexa och behöver få vara så för en hållbar utveckling. Kommunutjämningssystemet kompenserar bara lite halvt för konsekvenserna av att resurserna som skapas runt om i hela landet i form av malm, skog, kraftproduktion, industri, småföretagande med mera centraliseras. En slags inomstatlig kolonialism. För en levande landsbygd behöver vi frigöra resurser från handläggning, policy-workshops och ledarskapsutbildningar och lägga detta på kärnuppdragen.
Vi måste våga ifrågasätta den kommunala beskattningsrätten. En kommunal ”kan själv”-mentalitet som bara skadar oss. Det är nog rätt många som inte riktigt vet varför de tycker det är bra med olika skattesatser i olika kommuner. De rika kommunerna runt storstäderna vet dock varför, det är ett sätt att knäcka landsbygdskommunerna med skattekonkurrens. Det blir förstås inte bättre av att vi sänker skatter och dränerar välfärden ännu mer. Men lösningen är inte heller att höja dem.
Så ja, det behövs stora förändringar i strukturen. Frågan är större än "för många regler". Det här behöver alla partier se och ta ansvar för.
Viktor Kärvinge
Ordförande i bygg- och miljönämnden (S)
Sala
