”Knäroten kan ge en kamp om fel skogar”

Årets första höstlöv faller i den gamla blandskogen utanför Vuollerim. På 25 meters avstånd, redan innan vi fått syn på sälgens gulvita dofttickor, känns deras söta anisliknande lukt. Genom historien sägs svampen ha använts för att framkalla kärlek. Men att biologen Mats Karström blir uppspelt har en annan förklaring.

– Den berättar att skogstypen är speciell. Där den växer brukar det finnas 20 andra arter också som är speciella, som lunglavar och skrovellav på träden. Och gelélavar på asparna, säger han.

Tänket är centralt för den inventeringsmetodik Mats Karström utvecklade efter att han som 29-åring flyttat från Stockholm hit till Norrbottens inland 1986. På den tiden ansågs Jokkmokks kommuns produktiva skogar helt ointressanta när det gäller artmångfald. Helt rätt tid och plats för Mats Karström, visade det sig.

– Att hamna i en vit fläck och hitta några av de finaste skogarna i landet är något av det häftigaste som finns som biolog, säger han.

Men han saknade en bra metod för att hitta de mest skyddsvärda områdena. Han och den nybildade skogsgruppen Steget före började därför, vid sidan av orördhet, även leta hotade arter för att kvantifiera naturvärden. Mats förklarar konceptet i form av en pyramid. I toppen finns de ovanligaste arterna, som bara hittas i de mest skyddsvärda skogarna.

– Det tänket, att hittar man toppen finns de andra nivåerna också, var nytt. Då räcker det att du lär dig kanske tre svampar, två lavar och en blomma för att bli en duktig inventerare.

Det innebär inte att alla fridlysta arter signalerar skyddsvärdhet. Ett exempel är den omdiskuterade knäroten.

– Den är inte den bästa arten att berätta om naturvärden. Jobbar man bara med den kan det ibland bli en kamp om fel skogar. När jag driver skydd av en skog vill jag veta att där finns åtminstone 25 arter som är speciella.

Och kämpat för skydd av kommunens gammelskogar har Mats gjort, ideellt vid sidan av lärarjobbet. De högsta naturvärdena visade sig nämligen inte främst finnas i de redan skyddade områdena nära fjällen, utan i de mer produktiva skogarna. En inte helt populär upptäckt för skogsbolagen.

– Plötsligt kom någon och sa att det fanns höga naturvärden i det man såg som vilken produktionsskog som helst. Med en annan status måste man ju titta på brukandet på ett annat sätt också.

Mer än 100 Jokkmokksskogar är efter snart 40 års engagemang nu formellt skyddade. Mats är glad att väldigt få av dem varit privatägda.

– Jag inser problematiken när man äger och förvaltar skogen kanske i generationer. Då krävs bra morötter för att vilja skydda och det har man inte idag. Och kanske fler former än naturreservat och naturvårdsavtal, där markägarna känner sig mer delaktiga.

Men på sistone har flera privata markägare kontaktat Mats för att få hjälp att hitta utrotningshotade arter i sin skog.

– Många gånger kan de få betydligt bättre betalt för att skydda skogen än genom att avverka den. Då får de ha skogen kvar, och stoltheten.