Lantbrukets hållbarhet är ständigt på tapeten men en viktig aspekt glöms bort – människan bakom. Bonden. För det är en sak att ha råd att arbeta mot hållbarhet och en annan att ha tid och ork att göra det, skriver Katarina Wolf.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Häromveckan hörde jag forskaren Per Frankelius från Linköpings universitet prata om lantbrukets tekniska framsteg och möjligheter att i framtiden bidra med lösningar på samhällets olika utmaningar. Den viktigaste aspekten som han lyfte var balansen mellan de olika hållbarhetsperspektiven och de målkonflikter som uppstår. Han menade att över 90 procent av vårt fokus ligger på den miljömässiga hållbarheten och att vi gång på gång misslyckas med att förstå att den ekonomiska och sociala hållbarheten måste prioriteras i lika hög utsträckning. Perspektiven är beroende av varandra och när de inte fungerar i symbios har vi inte en chans att nå de olika mål vi satt upp för respektive område.
Av de tre hållbarhetsperspektiven ser jag fortfarande att den sociala delen alltför sällan nämns. När vi pratar om resan för att nå Sveriges och EU:s klimatmål har vi blivit allt bättre på att flika in lönsamhetens nyckelroll och sätta tydliga prislappar på åtgärder, men vi glömmer ofta bort människan – bonden. Jag har det senaste halvåret sedan jag blev ordförande för LRF Ungdomen deltagit i flera debatter och panelsamtal där temat på ett eller annat sätt kretsat kring grön omställning. Samtalen brukar mynna ut i skiljaktigheter om krav kontra frivillighet och vem som egentligen bär ansvaret. Till syvende och sist är det en enskild företagare som ska genomföra åtgärderna och betala för dem. Men det är en sak att ha råd med att göra en åtgärd och en annan sak att ha tid och ork att göra den. Vad ska stryka på foten denna gång? Ännu en semesterresa med familjen eller ännu en helg med barnen?
Om någon ska agera föregångare när det gäller att se till att ta alla hållbarhetsperspektiv i beaktning så är det LRF, och jag tycker att vi är en god bit på väg. Vi är bra på att beskriva nuläget när det gäller förutsättningar för lantbrukets attraktionskraft, jämställdhetsresa och utmaningar med såväl fysisk som psykosocial arbetsmiljö, för att nämna några parametrar. Vi vet var vi är idag, men frågan är om vi har klart för oss vart vi ska.
Vad är egentligen ett drägligt arbetsliv för en enskild lantbruksföretagare? Vilka krav ställer vi på oss själva och varandra inom branschen vad gäller nedlagda arbetstimmar kontra ledighet och vilka förutsättningar behöver vi för att uppnå målen om ökad social hållbarhet? För att låta det sociala hållbarhetsperspektivet ta större plats i den allmänna debatten måste vi bli mer konkreta, inte bara om hur det är idag, utan också om hur vi vill att det ska vara i morgon.
Katarina Wolf
Ordförande LRF Ungdomen
