Det är helt naturligt att unga har en drivkraft att på olika sätt försöka påverka beslut som kommer att forma framtiden som man själv kommer att verka i. Man kan aldrig förlita sig på att den rösten kommer att bäras av någon annan, skriver Katarina Wolf.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det har nu gått drygt en månad sedan jag valdes till ordförande för LRF Ungdomen och det har varit en minst sagt hektisk sådan. Det har mer eller mindre varit skytteltrafik mellan gårdsplanen och Stockholm och stora kontraster mellan möte med statsministern och skitskrapning.
En fråga som ställts vid flertalet tillfällen av olika journalister är ”varför behövs en ungdomsorganisation inom LRF?”. Det kan tyckas att utmaningarna som Sveriges lantbrukare står inför ser ungefär likadana ut, men jag vill hävda att unga lantbrukare har ett unikt perspektiv som alltid måste lyftas in i debatten. Det perspektivet är precis lika unikt som när generationen före oss var unga, och lika unikt kommer nästa generations perspektiv att vara. Samhället har förändrats, värderingar har skiftat och något som mina föräldrar tagit för givet kan plötsligt vara onåbart. Plötsligt blev lantbruket mer jämställt, och problemformuleringar som förekom i lägre utsträckning förr hör jag nuförtiden frekvent bland mina jämnåriga kollegor. ”Hur får jag mitt eget företagande att gå ihop med familjelivet? Jag måste kunna vara föräldraledig”. Plötsligt har vi svårare att locka nya in i branschen och normen om det eviga slitandet som lantbrukaryrket innebär, där antalet arbetstimmar nästan är en tävling utmanas. ”Hur ska jag klara av att arbeta så här mycket och må bra utan att vara ledig?”.
Ändå ställs ibland fortfarande frågan, där man kräver ett rättfärdigande av ungdomsrörelsens existens. Jag tror inte att vare sig LRF eller Lantbrukssverige hade varit där vi är idag om inte ungas perspektiv vägts in i olika samtal och beslutsprocesser. Jag är tacksam och stolt över resan mina föregångare i LRF Ungdomen gjort. Att man värdesätter ungas åsikter och bjuder in till samtal där ungdomsrepresentanter har mandat att påverka är ett kvitto på att den resan hittills varit framgångsrik – även om vi har en bit kvar.
Så för att ge ett samlat svar på journalisternas fråga: det är helt naturligt att unga har en drivkraft att på olika sätt försöka påverka beslut som kommer att forma framtiden som man själv kommer att verka i. Man kan aldrig förlita sig på att den rösten kommer att bäras av någon annan, och under mitt ordförandeskap hoppas jag att frågan om varför LRF Ungdomen behövs kommer ställas mer och mer sällan.
Katarina Wolf, ordförande LRF Ungdomen
