Jordförvärvslagen måste stärka långsiktigt brukande

Ser du löpet ”Nu utreds Jordförvärvslagen!” framför dig? Nej, inte ens om köa för tidningen fanns nu för tiden skulle vi springa ner några andra på vägen dit. Det är ingen överraskning att utredningen inte blev en kioskvältare. Den kunde ha blivit det. För brukandet av mark och företagandet som omgärdar det har om och om igen de senaste åren utsatts för attacker riktade mot äganderätten. 

Artskyddsförordningen, samplanering eller Fågeldirektivet – det är bara skadeskjutningar i jämförelse med vad jordförvärvslagstiftningen skulle kunna ställa till med. En liten portion rysningar fick jag när landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) meddelade att han tillsatt utredningen med motivering att skapa ett bättre investeringsklimat i jordbruket. För hur som helst går den här regeringen i rask takt åt höger och örat är riktat mot kapitalstarka aktörer som vill spela så fritt som möjligt.

För det är tydligt att det blir problematiskt när stora lantbruksföretag blir AB med markerna fast i det enskilda ägandet. Att rucka på Jordförvärvslagen — den allra största inskränkningen i äganderätten — är en god tanke som skulle fixa ett nyuppkommet problem. Svensk landsbygd skulle på en och samma gång dräneras på människor och företag för att bli ett Klondyke för all världens kapitalplacerare.

Så ja, den är lite knepig, den där Jordförvärvslagen. Samtidigt är det bäst att den får vara som den är. Den uppfattningen delas av i stort sett alla 36 remissvar även om de som i första hand går just de där guldgrävarnas ärenden – bank- och finanssektorn — är lite njugga i frågan.

Det finns dock ett område i utredningen som förtjänar att lysas upp betydligt skarpare. Särskilt för oss som vill att fler ska kunna leva av, på och i jorden – också i nästa generation. Det gäller glesbygdsbestämmelserna. De är tänkta att vara lagens finmaskiga nät: ett skydd för lokalt och aktivt brukande där marknaden är tunn och där ett kompletteringsköp eller ett generationsskifte kan avgöra om en verksamhet blir kvar.

I dag fungerar bestämmelserna ofta mer som en ritual. Prövningarna är många, avslagen få och länsstyrelserna menar själva att verktygen är trubbiga. För den bofasta markägaren innebär det väntan, osäkerhet och ibland affärer som inte blir av – trots att alla parter är överens. För den som vill lämna över till nästa generation skapas ännu ett osäkerhetsmoment i ett redan avgörande skede.

Utredningen pekar på behovet av regler som faktiskt är användbara. För om Jordförvärvslagen ska vara värd att försvara måste den stärka det långsiktiga brukandet av marken — inte försvåra det.