Staten är naturligtvis mycket medveten om den kostnadseffektivitet som bevarande till följd av nyckelbiotopsinventering inneburit hittills. Det skriver Anders Pettersson, Västerbottens Allmänningsförbund, i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Skogsstyrelsen har under en rad av år hävdat att man inte har något ansvar för att nyckelbiotoper skyddas genom certifiering och köparpolicys. I samband med det nya inventeringsuppdraget fortsätter Skogsstyrelsen att påstå detta. Att det bara handlar om just en inventering och att det inte är ett sätt att skydda skog.
Skogsstyrelsen och dess uppdragsgivare staten lever i en verklighet som man får förhålla sig till. I dag är det en realitet att virke från de skogar som myndigheten klassar som nyckelbiotop inte går att sälja. Det innebär att staten får en tydlig rådighet över vad som kommer att undantas från brukande och inte.
Syftet med inventeringssatsningen, där statliga tjänstemän återigen skickas ut i stor skala på jakt efter naturvärden, är också solklart. Både regeringen och dess verkställande myndighet har samma uppfattning. Det behöver skyddas mer skog i Sverige och det gäller att hitta de mest värdefulla områdena.
Staten är naturligtvis mycket medveten om den kostnadseffektivitet som bevarande till följd av nyckelbiotopsinventering inneburit hittills. Till uppdraget bifogar man därför en lagom stor penningpåse till markägarersättningar. Tillräckligt stor för att påstå att man gjort en kraftfull satsning på ersättningar. Tillräckligt liten för inte slösa med statliga medel.
En mycket stor del av kostnaden för skydd av skog ska även fortsättningsvis läggas på markägaren.
Är en statsdriven nyckelbiotopsinventering utförd under rådande omvärldsförhållanden, som ett sätt att skydda skog? Det behöver väl inte någon tvivla på längre?
Om vi sedan ägnar en tanke åt den fjällnära skogen. Här får inventeringen en än mer direkt effekt på brukandet. En skog som klassats som nyckelbiotop kommer att få avverkningsförbud av samma myndighet i samband med att en tillståndsansökan skickas in. I den fjällnära skogen bestämmer Skogsstyrelsen numera fullt ut var skogsbruk får bedrivas och inte. Ett sätt att skydda skog? Här blir det ju fullständigt absurt att hävda något annat när samma myndighet inventerar, klassar och förbjuder!
En sista kommentar om nyckelbiotopsinventeringen i fjällnära skog. När dessa skogar ska inventeras med delvis ny metodik ska också Vilhelminamodellen från 1990-talet fortsätta användas. Modellen ska tillämpas för större områden där naturvärdena varierar. Kortfattat kan man säga att när mer än 50 procent av ett område klassas som nyckelbiotop, så blir hela området nyckelbiotop och när nivån ligger under 50 procent blir ingen del nyckelbiotop.
Vi kan ta ett exempel med två närliggande fastigheter som vardera har ett 100 hektar stort sammanhängande område med äldre skog. På den ena fastighetens skogsområde uppmäts 51 procents nyckelbiotopsandel via provyteutläggning. På den andra 49 procent Den ena fastigheten skulle därmed drabbas att ett avverkningsförbud på 100 hektar medan den andra skulle kunna bruka hela sitt område. Med den talan som staten för genom Kammarkollegiet skulle dessutom markägaren med den marginellt högre andelen bli utan intrångsersättning. Rättssäkert? Skulle inte tro det!
Anders Pettersson,
Västerbottens Allmänningsförbund