Argumenten har skiftat över tid, men slutsatsen för norra Sverige är densamma: lokalsamhället ska bära riskerna, medan värdena flyttas härifrån. Det skriver Fredrik Eliasson, styrelseledamot, LRF Jämtland.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln: "Nya gruvor stärker Sveriges beredskap" av Tobias Kluge, branschjurist och ansvarig för prospektering på Svemin.
Vi som lever och verkar i Jämtland och i övriga delar av Norrland är inte främmande för den typ av retorik som Tobias Kluge, Svemin, för fram. Redan före Baggböleriets dagar och genom utbyggnaden av vatten- och vindkraft har norra Sverige betraktats som en råvarukoloni. En plats där lågt befolkningstal och en demografiskt ”ointressant” väljarkår gjort det lättare att legitimera exploatering. Argumenten skiftar över tid, men slutsatsen är densamma: lokalsamhället ska bära riskerna, medan värdena flyttas härifrån.
När det gäller ägarförhållandena må dagens aktörer ofta vara registrerade i Kanada eller Australien. Men det är naivt att bortse från att dessa bolag kan vara del i koncerner där kontrollen i andra eller tredje led faktiskt kan ligga hos intressen från auktoritära stater. Vi har redan sett hur kinesiska intressen på bred front gått in i vindkraftsindustrin. Att blunda för den risken i gruvsektorn vore ansvarslöst. Ett nationellt granskningssystem är bra – men det är långt ifrån någon garanti.
Tobias Kluge framhåller att minerallagen reglerar kompensation till markägare. Det stämmer formellt, men frågan är på vilken nivå värderingen sker. Ska den utgå från marknadsvärdet på en fastighet där risken för en gruva redan pressar ner priserna? Eller borde den spegla de enorma värden som finns i de mineraler som kan utvinnas ur marken under? Är dessutom kompensationen socialt hållbar och är den miljömässigt godtagbar att genomföra?
Vi talar inte om små ingrepp. En dagbrottsgruva i alunskiffer riskerar vattenkvalitet, förändrar landskap, livsmiljöer, näringar och framtida utvecklingsmöjligheter för hela bygder. Att jämföra det med en markintrångsersättning enligt expropriationslagen är att trivialisera verkligheten.
När Tobias Kluge till slut hänvisar till beredskap är det svårt att inte känna igen mönstret. Historiskt har olika argument använts för att legitimera nya exploateringar av våra marker. Nu beredskap, men verklig beredskap byggs inte genom att sälja ut kontrollen över strategiska tillgångar. Verklig beredskap byggs genom att säkerställa att lokalsamhällen får en rättvis del av värdena, att inflytandet över naturresurserna ligger kvar i Sverige, och att demokratisk förankring går före kortsiktiga ekonomiska intressen.
Vi i LRF Jämtland kommer fortsätta driva på för en modernisering av minerallagen, där markägare, lokalsamhällen och framtida generationer inte reduceras till en radanmärkning i en lagtext skriven på gruvbolagens villkor.
Fredrik Eliasson
Styrelseledmot LRF Jämtland
