Mycket uppgifter rörande avkastning, halter i mjölken stansades och arkiverades centralt. Koantalet var en enkel siffra, areal egen eller arrenderad fick man fram på andra vägar. Prognoser på kominskning stämde väl i årtionden, samtidigt ökade avkastning på de kvarvarande. Under 1980-talets början infördes ett tvåprissystem. Lantbrukare som investerat snarare ökade djurantalet för sin lönsamhet tidigare. Samtidigt fanns en undantagsregel. Det var meningen att när taket var nått skulle världsmarknadspris gälla.
Efter 1992 började det verkliga raset på verksamma mjölkgårdar. Som husdjurstekniker ser man det tydligt eftersom verksamheten i föreningarna är kopplat till volymer och inte total mjölkmängd.
Strukturell rationalisering och avveckling har många ansikten. I botten ligger kanske dålig lönsamhet och eller hög skuldsättning. Hårt och bundet arbete med ansvar och tillgänglighet väger tungt. Avbytare fanns under 1970- och 1980-talen till något subventionerade priser. I dag är det svårare att hitta avbytare eftersom den verksamheten krympt. För att klara den livsstil som det innebär att vara lantbrukare av i dag gäller ett brinnande intresse och energi. Alla besitter inte dessa egenskaper hur länge som helst. Min bild av verkligheten är att från år 2000 till nuläget har vissa kommuner i Uppland fått en minskning med 65 procent. Den prognosen kunde inte ens Svensk Mjölk förutse så snabbt. De senaste åren har det börjat med försäljning av gårdar . En del av dem har varit ägda i flera generationer.
undefined