Hur väcker vi intresset hos våra barn att ta över skogen?

Sommaren går mot sitt slut, årstiden då familjen samlas över generationsgränserna vid fastigheten. Även om medelåldern bland oss skogsägare är hög, undviker nog de flesta memento mori - att minnas döden. Men förr eller senare tränger sig frågan på: vad ska hända med skogsfastigheten efter mig? När den funnits i släkten i många generationer är nog önskan ännu starkare om att den så ska förbli.

Häromdagen drabbades jag av insikten om att min dotter blivit lika gammal som jag själv var när jag köpte släktskogen. Hon var ju nyss ett barn. Det fick mig att fundera på hur jag väcker intresset till att en dag äga och bruka skogen.

Ekonomi brukar vara en stark drivkraft, men kalkyler över värdetillväxt och avkastning pekar snarare mot att sälja skogen och investera i andra lönsammare branscher. Lite pliktkänsla kan vara bra men räcker inte som enda motivator. Emotionell marknadsföring som spelar på känslor påverkar på ett djupare plan. Men hur kan vi manipulera våra barn att älska skogen?

Barnarbete med plantering på översvämningsmark där knottsvärmar attackerar vid varje steg var inte smart. Ogenomtänkt av mig. En första plantering i torr sandmark mjuk som smör var mycket smartare. Tack pappa. En första lön verkar fungera i alla generationer. För att citera dottern som liten: “Åh, nu kan jag köpa så många häxvrål jag vill!”.

Kompisar som bara fick slava i skogen under loven tappade lusten för skogsbruket, liksom vuxna som behövt vila upp sig efter “semestern” i skogen. Kruxet är att bygga positiva minnen och känsloband som får förstärkas över tid, som ränta på ränta. Det är svårt att göra något storstilat i skogen, men åt var och en något som passar: hjortronplockning med matälskaren, drönarflygning med tekniknörden, att sitta på pass med jaktentusiaten. Att fira ordentligt när årets plantering eller röjning är avklarad. Känslobanden byggs även i det lilla, i samvaron på fikarasterna, i möten med djur och rara växter.

En stark känsla för skogen räcker förstås inte för en blivande skogsbrukare. Men har känslan väl väckts finns det något bra att bygga vidare på. En förvaltare jag känner kör gemensamma skogskurser för ägargenerationen och nästa generation, ett utmärkt sätt att både engagera och ge en realistisk bild av vad skogsbruket innebär.

För till syvende och sist är det viktigaste inte vem som äger skogen, utan att den hamnar hos någon som tar väl hand om den.

Kerstin Dafnäs, skogsägare, Hammerdal.