Frivilligt arbete kräver avreglering

Replik på debattartikeln: Det behövs samverkan för att minska vilttrycket. 

Nyckelmeningen i Paul Christenssons inlägg är: ”en lyckad förvaltning måste bygga på frivilligt samarbete mellan parterna”. Det håller jag med om. Men varför uppvaktar då LRF riksdagsledamöter och kräver att riksdagen skall införa flerartsförvaltning? Skogsägare och jägare behöver inte be riksdagen om tillstånd att samarbeta. Om staten skall styra jakten kräver det lagstiftning och finansiering. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen föreslår i sin rapport att flerartsförvaltning införs, men redovisar inte hur den statliga styrningen skall utformas och finansieras. Det gör inte LRF heller.

I höstas skrev Södras näringspolitiske chef i ATL att skogsägarna måste uppfostras. Nu skriver Södras vice ordförande Paul Christiansson att flerartsförvaltning skall införas genom ”frivilligt samarbete”. Med LRFs språkbruk brukar det betyda att staten eller förädlingsindustrin skall bestämma vad den enskilde jord- och skogsbrukaren kan och får göra. LRF måste sluta upp med förmynderiet.

Om LRF skall arbeta för att stoppa mer byråkrati och skatter måste man kräva avreglering. Är det avreglering Paul Christensson kräver? Det verkar inte regeringen tycka när man ger en utredare i uppgift att föreslå en ny skatt för att finansiera LRFs och Jägareförbundens önskemål om utbyggd byråkrati. Om man vill bedriva försöksverksamhet kan det finansieras av viltvårdsfonden. Så kallat ”frivilligt samarbete” genom statlig planhushållning och nya skatter tror jag inte är en valvinnare på landsbygden vare sig i EU-valet eller nästa riksdagsval om nu LRF och Tidöpartierna skulle tro det.

Enligt min mening bör LRF  kräva en avreglering, som gör det möjligt att få till ett frivilligt samarbete. I en sådan lösning blir det statens uppgift att fastställa kraven för hur stor älgstammen minst skall vara för att säkra artens överlevnad om man bedömer att arten är hotad. I Finland siktar man mot 3 älgar per 1000 hektar.

För alla arter utom älg har vi en modell där staten styr jakten genom att bevaka artskyddet, till och med för de stora rovdjuren. Den modellen fungerar även om olika intressenter har olika uppfattning om hur stor stammarna bör vara. Så  länge inte en art är hotad bör staten nöja sig med att fastställa jakttider på samma sätt som man nu gör för till exempelvis rådjur.

Den största skillnaden med en avreglering blir att den statliga planhushållningen av viltstammarna och jakten upphör liksom detaljfördelningen av avskjutningen på älgskötselområden  och jaktlag. Om det är det Paul Christensson menar med frivilligt samarbete så kan jag instämma. Staten har viktigare uppgifter att sköta än att detaljreglera jakten på älg, kronhjort, dovhjort och rådjur, särskilt som bara  älgförvaltningen kostat skogsägarna och skattebetalarna upp mot 100 miljarder kronor sedan detaljregleringen infördes år 2012.

På min fråga om vilket ansvar LRFs ledamöter i älgförvaltningsgrupperna har, svarade LRF de de inte har något som helst ekonomiskt eller miljömässigt ansvar för sina beslut. Då bör de inte fortsätta vara gisslan för statsbyråkratin.

Varför kräver inte LRF att skogsägarna skall få ersättning av staten för skador orsakade av en utökad statlig styrning av älg, kronhjort, dovhjort och rådjur? Det är förmodligen det effektivaste sättet att skydda skogen och dess miljö mot statsbyråkraternas härjningar.

Sverker Liden

Jägmästare och skogsägare.