Förslag som skapar oro i mjölkleden

Visserligen talar Eva Eriksson om 10-15 års sikt, men vill överlåta åt jordbruksverket att sätta ett stoppdatum. Förslaget kan vara ett slag i luften; om 15 år finns kanske inga uppbundna system kvar att förbjuda, eftersom nya stallar som byggs måste vara lösdrifter.

Men problemet är signalen det sänder ut till de bönder som strävar med sina kor. Det blev inte bättre när Johan Beck-Friis, veterinärförbundets expert i utredningen, härom veckan uttalade sig i ATL. Tio år kan vara en rimlig tid att fasa ut uppbundna kor, sa Beck-Friis.

Nära hälften av landets mjölkkor, 47 procent, hålls uppbundna. Sett till antalet gårdar är andelen väsentligt högre, närmare tre fjärdedelar, då det framför allt är mindre besättningar som är uppbundna. Man kan också förmoda att många av de uppbundna korna finns i Norrland och i södra Sveriges skogsbygder, även om Svensk Mjölks statistik inte ger svar på den frågan. Det är bygder där korna behövs och där mjölkgårdarna är ryggraden i lantbruket.

Alla system må ha sina brister, men när det gäller djurhälsan hävdar sig stallarna för uppbundna kor väl. Korna där har oftast friskare klövar och som regel en längre betesperiod än sina medsystrar i lösdrifterna. Inte ens den nitiska och av lantbruket så kritiserade djurskyddsmyndigheten kunde på sin tid finna argument för ett förbud. Men att lagårdar byggs om till lösdrifter är förstås bra, inte minst för bonden själv som får ett mer lättskött stall.

Att ett förbud mot uppbundna kor skulle påskynda nedläggning kallar Johan Beck-Friis i ATL ett "pseudoargument". Jag tror att Johan Beck-Friis har fel. Man kan inte bortse från den psykologiska betydelsen av om samhället klassar majoriteten av landets lagårdar som djurskyddsproblem. Ett förbud i antågande lär också försvåra generationsskiften och försäljning av mjölkgårdar.

Behövs ett förbud? Nej, näringen klarar omställningen bättre utan nya lagkrav.