"Förringa inte älgarnas låga slaktvikter"
Fredrik Widemo, Jägareförbudet och Christer Pettersson, Naturvårdsverket, uttalade sig om i Land Skogsbruk om älgarnas slaktvikter. Här bemöts de i en debattartikel av jägaren och viltvårdaren Olle Granath.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Älgarna i södra Sverige kan knappast anses utgöra en ”frisk och sund” älgstam. Slaktvikterna har på knappa tre decennier minskat 20–30 procent om vi utgår från slaktvikter på årskalvar och fjolingar i södra Sverige. Reproduktionen har minskat. Det finns variationer mellan länen. Men den totala bilden är tydligt negativ. Det finns län där kalvar fällda i oktober och november har en medelslaktvikt närmare 50 än 60 kilo. Foderbristen är ett faktum.
I Skogsland nr 31-32 uttalar sig forskaren Fredrik Widemo och Christer Pettersson, Naturvårdsverket, på ett sätt som är märkligt.
Statistik från 60-talet
Fredrik Widemo saknar statistik över slaktvikter, säger han. Det finns mycket statistik att falla tillbaka på. Det finns omfattande statistik insamlad under 1960-talets slut och början av 1970-talet. Denna statistik låg bland annat till grund för uppgifter om vikter och slaktvikter på älgar i Svenska Jägarförbundets utbildningsmaterial för jägarexamen.
Enligt Svenska Jägarförbundet ska en årskalv fälld i oktober ha en medelslaktvikt på 75 kilo och en fjoling på 150 kilo. Dessutom finns det mycket statistik att hämta hos jaktlag. Som regel finns det uppgifter om fördelning av köttlotter och dess vikter sedan flera decennier tillbaka.
Tjurbrist "en myt"
Om Fredrik Widemo enbart ska studera slaktvikter sedan år 2007 så finner han i stort sett samma vikter som nu. Varför inte undersöka material från till exempel 1960-tal eller äldre? Myten om brist på tjurar kan vi nog också hoppa över. Det har aldrig funnits så många system för att spara tjurar som under de senaste två-tre decennierna. Men små ynkliga tjurar med horn som en tumme blir ofta klassade som hondjur i älgobsen på grund av att man inte ser hornen på långt håll. Och då blir det tjurbrist i statistiken.
Senare kalvning
Christer Pettersson uttalar att en älgstam med så låga vikter uppmätta på kalvar och fjolingar är att anse som frisk om det inte konstateras sjukdomar. Jag tror inte jägare, skogsägare och andra naturintresserade medborgare tycker att en älgstam med kalvar och fjolingar som ofta har tappat uppemot 30 procent av sin normala vikt är att anse som ”frisk och sund”. Vi har hondjur som nu kalvar ett eller två år senare jämfört med tidigare förhållanden när fodret räckte. Det känns mycket märkligt när representanter för offentlig viltförvaltning inte verkar reagera på utvecklingen.
Nu är det upp till markägare och riktiga jägare (viltförvaltare) att ta tag i denna fråga. Den berör också annat vilt och dess utveckling samt biologisk mångfald. Svenskarna och dess jägare och skogsägare vill ha rätt utvecklade älgar!