Men nu, vilket Land Lantbruk berättar på nyhetsplats i denna tidning, har man lyckats bilda en allians för snabbare bantning av jordbruksstöden.
På sitt sätt är det en ohelig allians. Sverige har lyckats få med sig en grupp östeuropeiska länder, vilka agerar för att värna om egna intressen; gårdsstöden är redan låga och man är rädd om de viktigare regionalstöden.
Sverige däremot tycks berett att sälja ut sitt eget lantbruk för en princip. Den som tydligast har förfäktat den principen – total avreglering av jordbruket – är EU-minister Birgitta Ohlsson, FP. Detta var bland det första hon uttalade då hon utnämndes till minister.
Tyvärr är Birgitta Ohlsson inte ensam om sin uppfattning. Bakom sig har hon statsministern. Vi är nog många som minns de uttalanden Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Han gav då uttryck för regeringens ambition att banta kostnaderna för den gemensamma jordbrukspolitiken. Statsministern blandade – medvetet? – äpplen och päron när han talade om att jordbrukssektorn bara står för 1,5 procent av EU-ländernas samlade bruttonational- produkter, BNP, samtidigt som 41 procent av EUs budget går till näringen. Och han tillade när han intervjuades av radions Eko-redaktion:
– Då är det investeringar i forskning och utveck- ling och mer av det som skapar tillväxt som bör vara fokus för EU, snarare än subventioner till mer improduktiva delar av den europeiska ekonomin.
Det är förstås sant att runt 40 procent av EUs budget går till lantbruket, om man inkluderar miljö- och landsbygdsstöd. Samtidigt motsvarar hela EUs budget på cirka 140 miljarder euro
Att jordbruket på sikt blir oberoende av stöden är något att önska. Men en snabb avreglering, som regeringen vill ha, kan bli förödande för stora delar av svensk landsbygd.