En grupp inom Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin har sedan 2011 studerat slam och kretsloppet av fosfor. Materialet som presenteras i KSLAs tidskrift pekar på att förbränning av slammet och extrahering av fosforn är att föredra framför dagens direktspridning.
– Vi beskriver förutsättningarna utan att ta ställning. Sedan är det upp till var och en att dra sina slutsatser. Vi har mest fått beröm men också kritik, främst från företrädare för reningsverken, säger Åke Barklund som varit sammankallande i gruppen.
De främsta skälen till att extrahera fosforn är att den då görs mer tillgänglig och man slipper oönskade ämnen i jorden. Det ger också möjlighet till precisionsodling vilket minskar markläckaget.
– Personligen anser jag att diskussionen om fosforns ändlighet är överdriven. Det blir också tokigt om man bara letar efter farliga ämnen i slammet. Man måste titta på såväl toxicitet som halter. Såvitt jag vet är det ingen som dött eller insjuknat av slamodlade grödor, säger Åke Barklund.
Det vetenskapliga underlaget för att beräkna fosforeffekten av direktspridet slam är osäkert. I de skånska försök som pågått i över 30 år har man koncentrerat sig på kväveeffekten. Frågan är bland annat i vilken mån fosforn binds till de fällningsmetaller som tillsätts i reningsverken.
Rapporten tonar ned slammets betydelse som mullbildare och kvävegivare. Brukningsmetoden har större betydelse.
– För egen del bedömer jag inte slammet som någon akut fråga som måste lösas i morgon. Jag tror inte heller att det finns en enda lösning på hur vi ska ta hand om det, säger Åke Barklund.
undefined
– Alla ser till sina intressen. För de kommunala reningsverken är spridning på åkermark ett elegant sätt att bli av med slammet och för miljöorganisationerna är giftlarm själva affärsidén, menar Åke Barklund.