Debattörerna använder Riksskogstaxeringens resultat om bland annat gammal skog som grund för sin argumentation. Att andelen gamla träd, lövskog och död ved har ökat är givetvis bra, men det viktigt att hålla isär begreppen. Riksskogstaxeringen redovisar att arealen skog som är äldre än 140 år har ökat från 4,5 procent 1993 till 6,8 procent idag. De mätningar som ligger till grund för denna siffra är den grundytevägda medelåldern, det vill säga åldern på de dominerande träden. Detta innebär lite förenklat att en ny skog som växer upp efter att ha kalhuggits och når den ålder som man klassar som gammal skog hamnar inom gruppen gammal skog. Vad dessa siffror däremot inte berättar för oss är om skogen har samma mycket långa kontinuitet som naturskogarna har, om skogen har några naturvärden eller är skyddsvärd. Att andelen träd som når en ålder på 140 år har ökat betyder således inte att andelen biologiskt rika eller biologiskt värdefulla skogar har ökat.
Dagens skogspolitik har, under de 20 år den legat fast, misslyckats med att vända den negativa trenden för den skogliga biologiska mångfalden. Det skogliga sektorsansvaret har en avgörande betydelse för att miljömålen ska uppnås. Sektorn förväntas ta ett större ansvar än vad lagen kräver, något som inte uppfylls, vilket Skogsstyrelsen har visat under många år. Inte ens de egna åtagandena genom certifiering av skogsbruket fyller denna funktion – Naturskyddsföreningens mångåriga granskningar av FSC-certifieringen visar att upprepade brott mot certifiering tillåts begås över tid utan att certifikat blir suspenderade.
Resultaten av den nuvarande skogspolitiken är tydliga och slutsatsen enkel: vi behöver en helt annorlunda skogspolitik och vi behöver en ny skogslag om vi ska kunna hantera de stora utmaningarna som den svenska skogen står inför. Därför välkomnar vi de nödvändiga sanktionsmöjligheter och de tydligare regler i skogsvårdslagen som Miljömålsberedningen utreder. Detta är ett nödvändigt steg på vägen till ett hållbart skogsbruk.
undefined