Gården fick mjölkmedalj av kungen – för andra gången

Det var 1996 som bröderna Stig och Sture Benjaminsson drog till Stockholm för att ta emot guldmedaljen ur kung Carl XVI Gustafs hand. Det var inte bara första gången som de besökte landets huvudstad utan även första gången som de lämnade gården samtidigt på en längre resa.

– Vi tog över driften efter pappa 1975 och då fanns det 23 kor. Tillsammans byggde vi om ladugården och ökade ganska snabbt först till 30 och sedan till 50 kor. Så har det varit sedan dess, berättar Stig Benjaminsson.

”Kan inte tänka mig ett bättre jobb”

I egenskap av storebror är Stig också lite av ordningsman. Skötseln av gården upptar hans tankar större delen av dygnet och han för anteckningar över saker som de måste komma ihåg. Sture är mer av frifräsare och vill gärna ha lite tid över för att titta på sport, framför allt fotboll, något som Stig är ointresserad av.

– Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb. Det är så omväxlande och det är därför jag har kunnat hålla på i alla år, säger Sture.

Stigs son Kurt Benjaminsson kom tidigt med i arbetet. Våren 1998 gick han ut från Dingle naturbruksgymnasium och det var aldrig någon tvekan kring yrkesvalet. Han trivs med att styra tiden själv men har samtidigt tvingats köpa grävmaskin för att kunna ta jobb utanför gården, framför allt avlopp och bostadsdräneringar.

– Annars skulle det inte gå runt. För tre år sedan tog jag fram ritningar på lösdriftsstall med robot för 70 kor men det kostar 10 miljoner kronor och som mjölkpriserna har varit vågar jag i dagsläget inte bygga, förklarar Kurt.

Delar upp sysslorna

När det gäller mjölkningen brukar de vara två som gör tvåtimmarspassen morgon respektive kväll, det blir roligare så. Men annars har de sina specialiteter: Stig vill gärna köra traktor och är alltid den som sår. Sture brukar harva och är också den som står för de mesta av snickerierna. Kurt har ungdjuren på sin gård alldeles i närheten och har fått ansvaret för gödselkörningen.

– De har satt mig på skitgörat, säger han med ett skratt.

Vilken är då hemligheten bakom 46 år i följd av felfri mjölk?

– Rutinerna är desamma nu som när vi började. Vi har aldrig köpt in ett enda djur utifrån och har hållit fast vid de röda korna, vi tycker att de är trevligare. Att vi ändå har en svart ko måste bero på ett misstag med seminen. Sedan är vi självförsörjande med ensilage och spannmål, säger Stig.

”Inte skaka kungens hand så hårt”

Gården jagar inga extrema högmjölkare utan korna ligger på 8 000–9 000 kilo. Det är nämligen slutraden som är ekonomiskt intressant. Rutinerna i ladugården är också så inarbetade att de sitter i väggarna. Man städar undan hela tiden, håller korna rena, utfodrar fem gånger om dagen och tvättar spenarna med desinficerande medel direkt efter mjölkningen.

– Medaljerna är inget vi har strävat efter, men vi har våra rutiner eftersom vi vill undvika avdrag. Så länge kon är snäll brukar den få gå kvar och vi ligger väl på fyra–fem kalvningar i genomsnitt, säger Sture.

Nu när alla tre har tagit emot medalj ur kungens hand konstaterar de att proceduren inte har ändrat sig nämnvärt under åren som gått. Till och med kvinnan som sköter planeringen jobbade fortfarande kvar.

– Precis som Stig och Sture blev jag tillsagd att inte skaka kungens hand så hårt och det får man väl ha förståelse för, säger Kurt och ler.

LÄS MER: Här är årets mjölkmedaljörer som prisas för lång och trogen tjänst