Fem i tolv för naturbetesmarkerna
Det öppna landskapet är på väg bort, men fortfarande går det att rädda – med gemensamma krafter, skriver Kerstin Davidson i veckans ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Den svenska beteshagen har rötter i yngre stenåldern då människorna började bedriva boskapsskötsel. Det visar pollenanalyser, berättar forskarna Margareta Ihse och Ann Nordenhaug i en artikel i Kungliga skogs- och lantbruksakademins, KSLA:s, skrift "Utan pengar - inga hagar och ängar".
I dag finns bara spillror kvar av det som varit ett karaktäristiskt landskap i Sverige i årtusenden. När Sara Cousins, professor i naturgeografi, jämförde kartor över ett 1 700 kvadratkilometer stort område i Sörmland visade det sig att 96 procent av hag- och ängsmarkerna försvunnit de senaste 100 åren. Och i takt med att naturbetena beskogas minskar arter som slåttergubbe och kattfot, ortolansparv och gröngöling.
Avgörande för mångfalden är de betande djuren.
"I min forskargrupp ser vi att så länge marken hålls öppen finns arterna kvar, de behöver ljuset", berättade Sara Cousins när jag samtalade med henne härom året. "Men ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv är djuren viktiga, de sprider gräsmarksväxter. Kunskapen om hur djur sprider växter har utvecklats, det är frön som följer med genom matsmältningsapparaten och ut igen. Man pratar mycket om grön infrastruktur i dag. Det är kossorna som är den gröna infrastrukturen."
Nyligen gick föreningen Naturbeteskött ut tillsammans med Svenska naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, författaren Stefan Edman och sex forskare ut med ett gemensamt upprop med krav på en nationell handlingsplan för naturbetesmarkerna.
"Klockan är fem i tolv - men biologiskt går landskapet fortfarande att rädda. Frågan är bara hur det ska gå till", skriver de i uppropet.
Ja, bland annat kan konsumenterna hjälpa till om de får insikt i sambanden mellan kost och landskap. Att miljöorganisationer går samman med en producentorganisation i det här ärendet är därför välkommet. Naturskyddsföreningen har på senare år lagt mest krut på skogen, trots att våra naturbetesmarker är de mest artrika biotoper vi har.
Föreningen får ofta stort genomslag i medierna för sina budskap, nu borde den tydligt kommunicera hur vår kost hänger samman med de hotade miljöerna. Att avstå kött för klimatets skull - en ambition som många miljömedvetna människor omhuldar - hotar att förmörka Sverige och göra det fattigare.