I media har vi fått ta del av flera markägare som blivit nekade att bruka sin mark och som i andra fall blivit utsatta för så kallad skogsaktivism. Det skriver Martin Joelsson, Riksdagskandidat för Centerpartiet i Kalmar län.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
2025 var ett i många avseenden dystert år för många svenska skogsägare där regeringen haft ett avgörande ansvar. Vi såg en 800 procentig ökning av överklaganden av avverkningsanmälningar. Likaså tusentals inrapporterade arter på enskilda marker vilket försatt skogsägarna i rättsosäkerhet utan given rätt till ersättning. I media har vi fått ta del av flera markägare som blivit nekade att bruka sin mark och som i andra fall blivit utsatta för så kallad skogsaktivism. Vi kunde bland annat läsa om Beatrice i Arjeplog som utsatts för denna aktivism men också för familjen Beijer på Gotland som i december nekats avverkning pga svampar. Allt detta grundar sig i tillämpningen av Århuskonventionen som ska ge allmänheten insyn och deltagande i miljöärenden.
Miljöorganisationer tycks inte se samma problem som mig gällande att skogsägare inte får bruka sin mark och förlorar stora ekonomiska värden. Det som de har missat är att det är vårt redan diversifierade skogsbruk vi har i Sverige där ingen brukar marken på exakt samma sätt över tid, som lett till den biologiska mångfald vi ser idag. Därtill sysselsättning, export och ett ökat Co2-upptag. Detta är tack vare familjeskogsbruket.
Regeringen har mycket att jobba med på området tack vare de förslag som presenterats i utredningarna kring både skogen och artskyddet. Jag välkomnar att avverkningsanmälningar bör skiljas från samråd enligt miljöbalken och att en genomarbetad lista tas fram när samråd verkligen behövs. Likaså att det föreslås bli avgiftsbelagt att göra en överklagan på en avverkning. Det här bidrar till färre godtyckliga anmälningar för normala skogsbruksåtgärder.
Jag välkomnar också att artskyddsförordningen nu föreslås bli mer flexibla för jord- och skogsbruket på ett proportionerligt sätt utifrån arternas skyddsbehov och det allmännas intressen. Likaså att möjligheten för ersättning vid artskyddsbestämmelser presenterats. Men det finns mycket kvar att uträtta. En engångsersättning är inte detsamma som en stärkt äganderätt utan blir i viss mån endast ett sätt att legitimera ett fortsatt statligt ingripande. Här bedömer jag att regeringen inte gjort tillräckligt för ägandet och fastighetsvärdet utan en årlig ersättning baserat på frivilliga avtal hade varit bättre.
2026 blir ett avgörande år då det är upp till Tidö att se till att utredningarnas förslag blir verklighet. Då artskyddet nu förväntas bli mer flexibelt måste också reglerna utformas så att tidigare drabbade kompenseras. Engångskompensation löser bara problemet delvis då mark tas ur produktion och gäller inte för framtida förluster. För varje dag som går risker fler och fler skogsägare att fortsatt utsättas för aktivism. Regeringen kan inte vara nöjda och har fortfarande mycket som måste uträttas. Varför vänta?
Martin Joelsson, Riksdagskandidat för Centerpartiet i Kalmar län
