Anledningen till att vi skrev motionen var att många känner osäkerhet kring detta och att frågan är så viktig att den, beroende på vilken tolkning som görs, i många fall är avgörande för om man ska våga fortsätta ha djur eller inte.
Att tamdjur som utsätts för rovdjursangrepp också utsätts för ett lidande är uppenbart. I områden där det finns mycket rovdjur är risken för angrepp så stort att det, över tid, inte är osannolikt att det någon gång kommer att ske. Att det är djurägaren och ingen annan som har ansvaret för djuren är också självklart.
Särskilt utsatt är fäbodbruket där en rigid tolkning av djurskyddslagstiftningen och de övriga regler som kringgärdar fäbodbruket innebär ett klassiskt moment 22. Historiskt och i praktiken grundar sig fäbodbetet på att djuren hålls på fritt bete i skog och fjäll. Man kan enligt regelverket för betesersättningen hägna in djuren. Men det är knappast praktiskt genomförbart i stor omfattning i skogsmark..
Nyligen deltog jag i ett seminarium på KSLA där målkonflikter mellan vargstammens utveckling och tamdjurshållning diskuterades. Det är en målkonflikt mellan gott djurskydd och rovdjursförekomst. Målkonflikter löses oftast genom kompromisser. Just denna målkonflikt rör frågor där möjligheten att göra kompromisser är mycket begränsad. Ett gott djurskydd är en självklarhet och inget som vi kompromissar med och i vargfrågan är möjligheten att kompromissa starkt begränsad av direktiv från EU.
Jag ser fram emot svaret från jordbruksverket. Jag hoppas att svaret blir så tydligt att det ger lantbrukarna ett klart besked om vad som gäller. Det är viktigt för alla företagare att ha förutsättningarna klara för sig så att man kan bedöma riskerna man tar och ställa dem till relation till lönsamheten i verksamheten.
undefined