Liksom för fastlagsbullen kan vi inte heller bara fokusera på en sak. En exemplarisk mandelmassa, men en i övrigt dålig bulle och grädde, ger ingen bra helhet. Vi behöver stärka vår förmåga brett och tänka såväl resiliens, för att kunna anpassa oss efter olika kriser, som robusthet, för att kontinuerligt kunna försörja oss med livsmedel, skriver Jenny Asplund.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Med tanke på att jag dagligdags är projektledare för Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens försörjningsberedskapsprogram tänkte jag såklart först att denna krönika som vanligt skulle handla om livsmedelsberedskap och den torktumleliknande tid vi lever i just nu. Men jag ska vara ärlig med dig – just nu är jag lite less. Less på att det är så turbulent i världen. Less på att det för varje dag verkar dyka upp nya förutsättningar att förhålla sig till. Och less på att det fortfarande finns så många frågor och funderingar kring just livsmedelsberedskap när alla egentligen ”bara” borde börja med att se över sin egen verksamhet och verklighet för att förstå sina egna sårbarheter och åtgärda dessa. Så jag tänkte, nej – nu får det bli något annat.
Och vad är då trevligare att skriva om än så kallade ”bakverksdagar”? När det var fastlagstisdag syntes oändliga mängder fastlagsbullar i reklam och bagerifönster (som finlandssvensk betyder semla en fralla och det här är min text så då får det bli fastlagsbulle). Det är oerhört intressant hur allt fullkomligt exploderar kring denna dag. Förutom alla miljoner – ja, miljoner – bullar, publiceras mängder av tester som dissekerar varje del av härligheten: mandelmassan, bullen, grädden, lockets utförande och såklart helhetsintrycket. Och när jag nämner att det i Finland minsann är helt okej att ha sylt i stället för mandelmassa får jag nästan backa långsamt ut ur rummet. ”Sylt? I en semla?!” Hursomhelst får denna, nära på hysteri, mig att tänka på hur viktiga dessa traditioner är för oss. Hur vackert det är att vi samlas, äter, diskuterar, bedömer och framför allt – njuter!
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på ifall denna tradition skulle kunna fortsätta också i händelse av kris eller krig? Handelsstörningar gör det svårt att få tag på mandel. En antagonist kanske har slagit ut vår enda jästfabrik vilket försvårar bullbaket. Brist på drivmedel har gjort att mjölktransporter prioriterats bort till förmån för militär användning, och grädden lyser med sin frånvaro. Kliver surrogatfastlagsbullen in på scenen? För i kriser är ändå mat och traditioner viktiga – vilket vi såg under Corona då husmanskostens popularitet ökade – så en stark livsmedelsberedskap behövs verkligen. Liksom för fastlagsbullen kan vi inte heller bara fokusera på en sak. En exemplarisk mandelmassa, men en i övrigt dålig bulle och grädde, ger ingen bra helhet. Vi behöver stärka vår förmåga brett och tänka såväl resiliens, för att kunna anpassa oss efter olika kriser, som robusthet, för att kontinuerligt kunna försörja oss med livsmedel.
Så det blev livsmedelsberedskap på temat ändå. Det verkar helt enkelt som att det är så centralt i allas våra liv att jag bara inte kan värja mig från att skriva om det. Som jag hörde någon sa: ”Livsmedel – det är ju medel för liv.” Så en beredskap för att säkra tillgången till detta medel i alla tider borde rimligtvis vara i fokus för oss alla.
Jenny Asplund
