I många år var Michelle Berghäll en av landets mest profilerade djurrättsaktivister. Värderingarna finns kvar men inte metoderna – numera driver hon i stället en fristad för grisar och andra djur.
Det är respektingivande grisar på närmare 400 kilo som Michelle Berghäll lockar ut ur stallet med hjälp av lite kraftfoder. Hon betonar att de inte är stulna utan har kommit till gården på andra sätt. I annat fall skulle de av olika anledningar ha blivit avlivade.
Anmärkningen görs av en anledning. Det fanns en tid när Michelle Berghäll och likasinnade djurrättsaktivister olovligen sökte upp olika djurstall för att fotografera och filma. Själv tror hon sig under årens lopp ha varit inne i ett hundratal grisstall, i regel slumpvis utvalda.
I slutet av 2019 var hon inne och filmade på en mjölkgård i Hälsingland när utgödslingen stod stilla. Materialet blev bärande i programmet Arlagården som sändes på SVT i Uppdrag granskning. Den efterföljande debatten pressade Arla hårt och Michelle Berghäll hamnade på Land Lantbruks 50-lista över personer som hade gjort störst avtryck i de gröna näringarna.
– Ni fick en hel del kritik för att ha tagit med mig på listan, har jag förstått. Men det var inte vi som lämnade filmerna till Uppdrag granskning utan en veterinär som bodde där i trakten, berättar hon i det nya avsnittet av Lantbrukspodden.
Besökaren hos Michelle Berghäll möts också av fem hundar med ursprung i andra länder, varav två saknar varsitt ben. Katter och kaniner har också fått ett hem på Malvadals grisfristad som drivs i form av en ideell förening. Volontärer hjälper henne och privatpersoner swishar bidrag.
För några år sedan bröt hon med vännerna i sin djurrättsgrupp. Eller rättare sagt, övriga bröt med henne. Varför det skar sig varken vill eller kan hon svara på i dag, men konstaterar att hon ganska snabbt blev en oönskad person inom vegan- och djurrättsrörelsen.
– Det kan verkligen fördärva en människa och jag hamnade i ett läge när jag kände att jag inte ville leva längre. Jag hade offrat tio år för den här rörelsen så detta var som att förlora sin familj. Mitt sätt att överleva var att varje dag sätta mig utanför slakteriet i Kristianstad, berättar Michelle Berghäll.
De enda som brydde sig om henne var chaufförer som körde gristransporterna, varav några blev hennes vänner. Det fick henne att omvärdera en hel del saker.
– All den ilska som många aktivister bär mot dem som arbetar inom de här industrierna kan de lika gärna rikta mot sin mormor eller sin bror. För alla som äter kött är ju lika ansvariga och då kan jag faktiskt vara vän med någon som kör djur eller jobbar på ett slakteri, säger Michelle Berghäll.
Med sin bakgrund i lantbruk och naturbruksgymnasium är hon ett undantag bland djurrättsaktivister. I Lantbrukspodden berättar hon om hur hon har bråkat med de aktivister som maskerade sig och på olika skrämde och hotade lantbrukare.
Hon ger också en inblick i hur svårt det kunde vara att organisera människor med många starka viljor och åsikter.
– De som engagerar sig och vill se en förändring för djuren är i regel känslomänniskor och många bränner ut sig. Man orkar inte så länge. Att någon är vegan och djurrättsaktivist behöver inte heller innebära att man är en bra människa.
Michelle Berghäll dömdes bara för de aktioner där hon själv anmälde sig till polisen eller var kvar på platsen, till exempel inne på ett slakteri.
– Domarna var aldrig något som skrämde mig, bortsett från den sista som hölls två år efter själva aktionen. För i det skedet hade jag mina grisar och var rädd för att jag skulle hamna i fängelse och inte kunna ta hand om dem. Det var min sista aktion och min sista rättegång.
