”Dialog med skogsägare nödvändig”
En markägare som vill få ut mesta möjliga av sin skog, riskerar att inte få något, skriver P G Hånell i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Läser med både intresse och viss förskräckelse om Lima besparingsskog i nummer 43 av Land Skogsbruk. Det är inte utan att godtycke tycks kunna leda biotoptankarna.
Trots att området redan har avsatt 25 procent av sin areal till naturvård, ska uppenbarligen ytterligare arealer tas ur bruk. Höjdläge och klimat gör att skogen oftast måste växa under längre tid för att kunna avverkas och bli ekonomiskt mer värdefull.
Då följer även att skogen som regel blir mer innehållsrik, exempelvis fler arter, en mer värdefull skog även från naturvårdens perspektiv. Givetvis måste ekonomin väga tungt. Dras annars naturvården till ytterlighet, återstår inga skogar att avverka. En markägare som vill få ut mesta möjliga av sin skog, riskerar att inte få något.
Sedan är kriterierna för värdefull skog, från naturvårdssynpunkt, tämligen otydliga. Vilket inte minst diskussionerna och domsluten om bombmurkla och lavskrika har visat. Artskyddsförordningen (SFS 2007:845) avser att skydda arter, det vill säga ett stort antal individer av en viss art, något som av myndigheter omtolkats till att gälla enskilda individer av viss art.
För några år sedan skulle en markägare i våra trakter öppna en grustäkt. Länsstyrelsens handläggare uppgav att han vid besök på området hade sett en huggorm, varför täkttillstånd inte kunde beviljas. Markägaren kontaktade en av cheferna, som konstaterade att en enskild orm inte kunde hindra markägarens rätt att tillgodogöra sig grus för ett sexsiffrigt belopp.
Vad sedan gäller Rune Arvidssons, Skogsstyrelsen, liknelse mellan bilprovning och skogar om bristen på dialog, undrar man hur det står till rent tankemässigt. Man kan inte diskutera bort ett fel på bilen, och samma förhållningssätt ska enligt Arvidsson gälla naturvårdsbedömningar.
För en bil är den självklara regeln att fel måste rättas till. Saknas ett bromsljus måste det åtgärdas. En glapp hjulupphängning likaså. Det är mycket enkla digitala förhållanden, fel får inte finnas, de ska korrigeras. I en skog saknas i högsta grad detta digitala förhållande. Vi har att göra med en rad variabler, där dessutom variablerna till stor del bedöms subjektivt.
En dialog med skogsägaren är därför både nödvändig och önskvärd för att skaffa fram så mycket information som möjligt. Om Skogsstyrelsen leds av det tornisterperspektiv som Arvidsson ger uttryck för, är det både allvarligt och beklämmande.
För övrigt är min erfarenhet att det är givande att aktivt under bilkontrollen ta del av besiktningsmannens påpekanden. Han eller hon kan visa på något som är godkänt i dag, men som bör åtgärdas innan det blir ett direkt fel. Det vill säga en dialog.
P G Hånell,
Fil. lic., Dunderkläpp, Härnösand
LÄS MER: Inget skogsbruk – ingen framtid