Antalet arter som försvunnit från det svenska skogslandskapet under 50 år är ytterst få. Och de allra flesta av dessa är inte globalt utdöda utan återfinns i våra grannländer, skriver Staffan Eklöf och Tomas Brandberg (SD).
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Den svenska miljödebatten bygger ofta på en del missuppfattningar, som att den svenska floran och faunan är mitt uppe i ett massutdöende. Detta stämmer inte, då antalet arter som försvunnit från det svenska skogslandskapet under 50 år är ytterst få, sannolikt färre än tio. Och de allra flesta av dessa försvunna arter är alltså inte globalt utdöda utan återfinns i våra grannländer.
Vårt budskap är givetvis inte att biologisk mångfald är ointressant. Vi i Sverigedemokraterna ställer oss bakom en aktiv förvaltning av biologisk mångfald och inom ramen för budgetsamarbetet med regeringen upprätthåller vi en hög finansiering av åtgärder för värdefull natur.
Det är viktigare vad som görs än hur mycket pengar som satsas. På Sverigedemokraternas initiativ drivs en utredning om bevarandet av ask och alm i det svenska landskapet, trädslag som in i sin tur är en förutsättning för många andra arters fortlevnad.
Sverigedemokraterna har varit pådrivande för att öka fokus på invasiva arters påvekan på den biologiska mångfalden. Vi har också tagit initiativ till en åkermarksinventering i det intensivt brukade jordbrukslandskapet för att i tid upptäcka förändringar som måste hanteras. Den sjösätts under 2024.
En väldigt hög andel av det svenska landskapet har på ett eller annat sätt påverkats av människan, vilket utgör förutsättningen för vissa arters existens. Det innebär till exempel att vissa fåglar och fjärilar har sina nischer i anslutning till småskaligt jordbruk i skogslandskapen. Andra arter trivs i närheten av betande kor, att betesmarker växer igen utgör därför ett av hoten mot biologisk mångfald.
Därmed är två av vänsterns paradgrenar – dyrare bränsle och köttfria måndagar – direkt kontraproduktiva om målsättningen är att gynna den biologiska mångfalden i Sverige.
Tvärtom borde vi vända på varje sten för att hålla igång småskaliga jordbruk och djuruppfödning i olika delar av landet. I denna anda driver vi på inom regeringssamarbetet för att få till stånd regelförenklingar för jordbruket och andra lösningar som syftar till ökad lönsamhet. Billigare diesel har vi nyligen levererat genom kraftigt sänkt reduktionsplikt.
På det hela taget borde det vara politikens uppgift att på alla sätt underlätta för areella näringar i Sverige. Det finns även en global miljöaspekt av detta. Om Sverige minskar sin produktion av timmer så kompenseras detta sannolikt i länder där skogsbruket är mindre hållbart jämfört med i Sverige.
Tyvärr har svensk politik ofta handlat om hur svenskt jord- och skogsbruk ska regleras och kontrolleras. Diskussionen borde vara den motsatta, hur optimerar vi villkoren för svensk produktion? Sverige måste hålla en hög profil inom EU-samarbetet så att svenska intressen vad gäller areella näringar tas tillvara. Vi måste också vara noggranna när EU-överenskommelser implementeras i svensk lagstiftning. För ekonomins och landsbygdens skull, men även för miljön och den biologiska mångfalden.
Staffan Eklöf (SD), riksdagsledamot och ledamot av miljö- och jordbruksutskottet
Tomas Brandberg (SD), ledamot av miljömålsberedningen
