Det nya Bangladesh byggs av bönderna
Bättre redskap, smartare arbetsmetoder och ett starkt bondeförbund. Där är tre anledningar till att böndernas makt ökar i Bangladesh.
Rapporter från Bangladesh handlar oftast om katastrofer. Men så lever också de 160 miljoner invånarna som trängs på en tredjedel av Sveriges yta under miljöhotets ständiga skugga. Västvärldens lyxkonsumtion och den globala uppvärmningen riskerar att en femtedel av Bangladesh befolkning blir miljöflyktingar de närmaste 20 åren. Korruption, tygarbetarnas slavliknande förhållanden, ungdomsuppror, politisk instabilitet, överbefolkning, höjda matpriser, hemgift, barnäktenskap och låga löner är andra problem som landet brottas med.
65 miljoner lever under fattigdomsgränsen. 32 miljoner anses vara ultrafattiga och får i sig under 1 600 kalorier per dag.
En av dessa ultrafattiga är 50-årige Fozar Ali. Han bor med sin fru och tre barn i ett plåthus på en strandbank i norra Bangladesh och har kämpat mot naturens krafter i hela sitt liv.
Nio gånger har de flyttat, tre gånger på grund av att floden tog deras hus. När de fick nog av monsunregnens vrede flyttade de in till stan. Men där trivdes de aldrig så nu är de tillbaka där han en gång föddes. På flodbanken utanför Kurigram. Och nu väntar han på monsunregnets obarmhärtiga krafter igen.
Vilken dag som helst kommer monsunen igen. I maj är medelnederbörden 350 millimeter och i juni 550 millimeter. Floden svämmas över, marken eroderas och flera bybor får i bästa fall sina hem översvämmade. I värsta fall sveps husen med i floden.
– Men den här gången bryr jag mig inte om floden. Nu är vårt hus byggt på plintar. Förra gången tog monsunen mina fem getter så de har jag heller inte kvar. Grannarna får gärna komma till mig när vattnet stiger. Här är vi trygga, säger Fozar som äger två tredjedelar av en ko och egna odlingar.
Han visar direkt sina kalebasser som hänger i det naturliga växthuset nedanför huset.
– Förra månaden sålde jag grönsaker för 5 000 taka (400 kronor).
Det motsvarar vad en textilarbetare tjänar på en månad i Dhaka.
Dessutom är han delägare i byns gemensamma pumpaodling som sker i sandgroparna på sanddynerna som snart svämmas över.
– Pumpor är bra på det sättet att man kan lagra dem och sälja när priset har gått upp. Och så kan man spara fröna och plantera om efter monsunen, förklarar Fozar upprymt.
Biståndsorganisationen RDRS har arbetat i nordvästra Bangladesh sedan landets frigörelse 1971. De senaste åren har de just fokuserat på tåligare grödor, bättre arbetsmetoder och ökad kunskap.
Genom de lokala bondeförbunden i Farmers Forum träffas bönderna och delar med sig av sina problem och möjligheter.
– Fattiga är fattiga på grund av maktlöshet. Genom våra föreningar har kommuninvånarna rest sig och är något att räkna med, säger Monjusree Saha som är koordinator för RDRS landsbygdsprogram.
Förvandlingen är ändå märkbar.
– Nu måste de rika samarbeta med det allt mäktigare bondeförbundet. Nästan hälften av parlamentsledamöterna är bönder. Det är bönderna som bygger Bangladesh och nu märker vi att allt fler väljer att stanna kvar än att flytta till en oviss framtid i Dhaka, säger Salima Rahman, som är generaldirektör för biståndsorganisationen RDRS.