Det är hög tid för ett samlat ansvar

Nästan samtidigt för drygt 20 år sedan kommunaliserades skolan och kommunerna tog över hela ansvaret för både vård och omsorg av äldre.

Det kommunala ansvaret är antagligen inte huvudförklaringen till att de båda verksamheterna i dag är starkt ifrågasatta. Men man kan ställa frågan om alla kommuner har förutsättningar att klara sina uppgifter.

Våra kommuner varierar oerhört mycket i storlek. Störst är Stockholm med 894 000 innevånare och minst Bjurholm i Västerbottens län med 2 442. Det finns 78 kommuner, alltså en fjärdedel av landets alla kommuner, som har mindre än 10 000 innevånare.

Det är inte givet att den stora kommunen har bra skola och omsorg och den lilla dålig, det kan också vara tvärtom. Men det är klart att en liten kommun där många unga flyttar och andelen gamla blir stor har sämre ekonomiska förutsättningar att klara sina uppgifter.

Den politiska debatten har länge varit ideologiskt styrd där skiljelinjen just nu går om man ska tillåta vinstdrivande företag i den offentliga verksamheten. För glesbygdskommunerna är det oftast en icke-fråga, intresset för att driva äldreboende i till exempel Bjurholm är sannolikt inte speciellt stort bland riskkapitalisterna.

Det är tid att erkänna att alla i Sverige har ett samlat ansvar för att barnen får en bra utbildning och de gamla en bra vård. Det är mycket sannolikt att stora avstånd och små enheter gör att det kostar mer i glesbygd. Men det är alldeles rimligt eftersom många andra saker som kostar mycket pengar i storstäderna inte alls förekommer i glesbygden.

Fram för allt är det en moralisk fråga. Gamla människor som har arbetat hårt har rätt till att de sista åren blir trygga och får ett så bra innehåll som möjligt. Och det gäller lika mycket om man bor i Stockholm eller i Norrlands inland. Det är därför tid att lyfta frågan om det nationella ansvaret och statens roll för att garantera att alla får en bra vård.