De storskaliga jordbruksföretagens sårbarhet
När jordbruksföretagen blir färre i antal men större till storleken minskar marginalerna i Sveriges livsmedelssystem om eller när något oförutsett inträffar. Det skriver Sara Adlers.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Ett allmänt och välkänt uttryck bland företagare inom jordbruk är ”vi fick välja mellan att avveckla och att utveckla verksamheten”. Det är resultatet av att det är bristande lönsamhet i att bedriva jordbruk i mindre skala. Därför väljer de som vill satsa att expandera för att öka lönsamheten. Det andra alternativet är avveckling och hitta sysselsättning på annat håll.
Enligt statistik från Jordbruksverket fanns det år 2010 över 71 000 jordbruksföretag i Sverige. Jämförs den siffran med år 2021 så har antalet jordbruksföretag minskat till drygt 58 000 i stället. Denna utveckling medför både för- och nackdelar. Det är givetvis positivt för den enskilda jordbrukaren som ökar företagets lönsamhet.
Jordbrukare är som vilka andra företagare som helst, de anpassar sina verksamheter efter rådande marknad och vad som krävs. Ifall det innebär att utveckla verksamheterna för möjligheten att försörja sig, så är det vad som behöver göras. Däremot innebär denna utveckling också en ökad sårbarhet.
När jordbruksföretagen blir färre i antal men större till storleken minskar marginalerna i Sveriges livsmedelssystem om eller när något oförutsett inträffar. Den omtalade situationen hos landets i särklass största äggproducent CA Cedergren, vars värphönsproduktion blivit drabbad av återkommande salmonellautbrott, har helt klart eldat på debatten kring sårbarheten med allt färre och större produktioner.
År 2022 fanns nästintill alla landets värphöns, totalt 98 procent, i de 180 besättningarna som håller 5 000 hönor eller fler. Det säger sig självt när riskerna är centrerade till några få producenter. I CA Cedergrens fall handlar det specifikt om äggproduktion, men samma problematik går att finna även i andra produktionsinriktningar. Explosionen på sockerbruket i Örtofta och utbrott av afrikansk svinpesten i Fagersta är två exempel på risker i nutid som medför risker för livsmedelstillgången.
Samtidigt finns det önskemål och en strävan från aktörer i nästa led, exempelvis slakterier och packerier, som gärna samarbetar med ett fåtal, större aktörer. Mönstret behöver brytas och det måste bli mer lönsamt att vara livsmedelsproducent av mindre skala utan att för den sakens skull vara bidragsberoende.
Det är viktigt att sprida ut riskerna och undvika att hamna i situationer där livsmedel kan bli en bristvara. Beslutsfattarna borde analysera detta på allvar och agera för vad som begränsar möjligheten för olika storlekar på jordbruksföretag från att nå lönsamhet.
I stället för att se mindre jordbruksföretag som en nackdel borde de ses som en del i ett starkare svenskt försvar. Det räcker inte att prata om regelförenklingar, nu krävs också verkstad.
Sara Adlers