För några år sedan började Dag Melkersson, som är verksam i vindkraftsbranschen, på allvar fundera över klimat och hälsa. Så när han nu bygger sitt hus i Burs på södra Gotland har han tagit konsekvenserna av det och använder därför så kallad hampakalk. Det går åt ungefär en hektar hampa till huset.
– Jag vill visa att det går att bygga hälsosamt, miljövänligt och hållbart.
Huset står på en platta av glasfoam, ett material av återvunnet glas och kolpulver som är tätt, hälsosamt och inert, det vill säga det förändras inte över tid. Stommen är byggt av högkvalitativ gotländsk kärnfuru som med hjälp av formar fylls med en blandning av hampa, kalk
Hampan kommer från Grästorp i Västergötland där det finns ett litet beredningsverk, landets enda. Den hampa som bereds där används främst till strömaterial för smådjur och hästar.
Kalken kommer från England där man byggt så här i ett 20-tal år och där hela byggänget gjort studiebesök.
– Eftersom det här är det första svenska hampakalkhuset är det oerhört viktigt att det blir bra. I England produceras kalk som är anpassat till husproduktion men ambitionen är att använda lokala material, säger Hans Bulthuis som tillsammans med Göran Gomér är byggmästare.
Hans Bulthuis kommer att testa gotländska blandningar:
– På sikt skulle det kunna bli en nischindustri där man enbart använder lokala material för att bygga hus.
Hans Bulthuis har arbetat med byggnadsvård i Halland men flyttade till Gotland för några år sedan då han köpte SLUs försöksgård i Endre och har alltmer kommit att arbeta med ekologiska hus.
– Hampakalk är – vid sidan av lera/flis – det bästa sättet att bygga hus. Men byggindustrin är konservativ och inte intresserad. Det här är alldeles för billiga material.
När man bygger hus industrimässigt måste det gå fort. Materialen är dyra och man vill hålla nere arbetskostnaderna så mycket som möjligt. Hans Bulthuis vill vända på steken.
– Det är bättre att hålla nere materialkostnaderna och lägga pengarna på arbetet.
Bristen på beredningsverk har gjort att intresset för hampa är svalt. Före förbudet odlades ungefär 2 000 hektar i Sverige, varav hälften på Gotland och i Visby fanns ett beredningsverk. Men hittills har ingen velat investera i ett nytt. Och utan beredning finns ingen avsättning för hampan.