Situationen för svenska skogsägare blir allt osäkrare. Idag är det ingen självklarhet att man får nyttja sin skogsresurs och risken för att man inte ersätts om man hindras är överhängande, det skriver Anders Pettersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Situationen för svenska skogsägare blir allt osäkrare. Idag är det ingen självklarhet att man får nyttja sin skogsresurs och risken för att man inte ersätts om man hindras är överhängande. Allt eftersom har en spelplan med lagar, förordningar och domstolsutslag vuxit fram som i allt högre grad försvårar för skogsägare. Numera ges närmast gränslösa möjligheter till att stoppa skogsbruk för den som så önskar, tom i skogar med rätt låga naturvärden. Dagens ordning, där bevarandet och hänsyn inte har en kvantitativ övre gräns och inte heller träffar rätt kvalitativt, är naturligtvis ohållbar i längden om skogen ska få vara en viktig del i en fossilfri omställning.
Vad kan då och vad borde göras? Jag sitter förstås inte på någon patentlösning av hela problematiken men att det behövs genomgripande förändringar i lagstiftning på flera nivåer är uppenbart. Både grundlag, miljöbalk, artskyddsförordning och skogsvårdslag behöver underkastas översyn. Visst arbete pågår men fråga är om det blir tillräckligt?
För mig är en grundtanke att det borde sättas fasta gränser med areella procentsatser för naturvård i skog på nationell och regional nivå och balansera detta mot tillräckliga anslag. Fastställd mängd för bevarande ska om möjligt fyllas med skog som ger mest naturvårdsnytta utifrån bristanalyser. Delar av mängden kanske ska vara utbytbar. Politik och demokrati ska ha stort inflytande över nivåläggning av arealmål. Arbetet skulle kunna ske i parlamentariskt sammansatta råd med representation av myndigheter, forskning och skogsnäring. Vidare ska det aldrig finnas minsta tvivel om att en markägare som utsätts för omfattande intrång ska ersättas fullvärdigt. När samhället vill köpa naturvård av enskilda ska man kunna jobba med en variation av avtal. Allt ifrån permanenta helhetsskydd för all framtid till kortfristiga överenskommelser med mindre justeringar av brukandet. Självklart med en stor spännvidd på prislapp.
De bör alltså skapas stabila och fasta spelregler för svenskt skogsbruk. Endera så brukar man skog rationellt eller så skyddar man den, alternativt brukar den modifierat mot ersättning. Egentligen ganska självklart. Viktigt i sammanhanget är att samspelet mellan samhälle och enskilda i princip aldrig ska ske med tvång. Det är sällsynt att naturvärden har en dignitet som berättigar tvångsmetoder. Någon registrering av objekt mot markägares vilja ska aldrig ske.
En modell som detta kostar förstås pengar men det borde vara värt priset om det skulle gå att återskapa en stabilitet för svenskt skogsbruk.
Anders Pettersson,
Sorsele