Gör om och gör rätt för framtidens lantbruk

Med anledning av debatten mellan privat- och bolagsägd jordbruksmark känner jag mig manad att ifrågasätta både innehåll och angreppssätt i den pågående översynen av jordförvärvslagen. Att redan innan en utredning är klar öppet deklarera sina slutsatser – som skett i bland annat Östgöta Correspondenten är enligt min mening ett tydligt exempel på ett oprofessionellt och förutfattat förhållningssätt. Hur kan vi förvänta oss att en utredning ska vara objektiv och lyhörd när dess ledande företrädare redan från början slår fast vad resultatet bör bli?

Svensk livsmedelsproduktion befinner sig i ett allvarligt läge. Under decennier har vi sett en nedåtgående trend i produktion inom alla grenar. Samtidigt har vi genom Livsmedelsstrategin enats om ett tydligt mål: att öka vår självförsörjningsgrad. Det kräver nytänkande, inte en fortsatt konservativ linje. Jag har själv deltagit i utredningen och delat med mig av branschens behov och min syn på hur vi ska nå livsmedelsstrategins mål. Tyvärr har detta helt negligerats i utredningens slutsatser. Istället har man valt att förvalta ett status quo som inte längre håller – varken ekonomiskt eller strukturellt.

Faktum är att vi står inför en verklighet där cirka 20 procent av företagen inom kort kommer att stå för 80 procent av produktionen. Det betyder inte att mindre företag saknar betydelse – tvärtom är mångfalden avgörande. Men olika företag har olika utmaningar. Stora investeringstunga verksamheter, särskilt inom djurhållning, kräver kapital. Och det är inte rimligt att förvänta sig att enskilda lantbrukare ensamma ska axla de ekonomiska bördor som generationsskiften och utvecklingsbehov innebär.

Här är bolagslösningar en potentiell möjlighet, inte ett hot. Visst finns det risker med bolagisering, men dessa kan hanteras genom reglering – om viljan finns. I stället för att förhindra utveckling bör vi skapa regelverk som styr investeringar i rätt riktning och samtidigt säkrar ett långsiktigt svenskt ägande. Det är direkt felaktigt att påstå att det inte finns exempel på bolagsägda jordbruksförvärv. På västkusten har nyligen en av Sveriges större mjölkgårdar förvärvats av ett bolag, och det finns fler exempel där externa aktörer gått in som delägare – för att tillföra kapital och sedan lämna efter några år. Det fungerar – när det görs på rätt sätt.

Vi behöver externt kapital för att klara målen i Livsmedelsstrategin. Och det finns intressenter: slakterier, mejerier, dagligvaruhandeln – precis som i skogsindustrin, där råvarukontroll ofta sker utan markägande. Här finns också möjligheter att skapa nya vägar för delägarskap och successiva generationsskiften inom befintliga företag, något som blir praktiskt möjligt genom aktieägaravtal och bolagsstrukturer. Utredningens fokus på att bevara en "balans" mellan juridiskt och fysiskt ägande riskerar att bli ett hinder snarare än ett skydd. Det är inte en balans i ägarform som avgör om vi har ett livskraftigt jordbruk – det är viljan och förmågan att utveckla näringen och säkra vår livsmedelsförsörjning.

Att göra ingenting är också ett val – men ett val som leder oss längre bort från målen. Låt oss istället skapa framtidens jordbruk tillsammans, med nya verktyg, nya partnerskap och ett öppet sinne. Det är dags att göra om – och göra rätt.

Mathias Jonsson
Ogestad Egendom, Gamleby