Blomlådor löser inte landsbygdens problem
Socialdemokraterna ser fortfarande landsbygden som en miljö att besöka, inte som en plats att leva på. Det skriver Rasmus Elfström, Ida Wallinder och Maria Kollberg, Centerstudenter.
Socialdemokraterna ser fortfarande landsbygden som en miljö att besöka, inte som en plats att leva på. Det skriver Rasmus Elfström, Ida Wallinder och Maria Kollberg, Centerstudenter.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
När partiordförande Magdalena Andersson nyligen pratade om Socialdemokraternas landsbygdslyft på Instagram handlade det om att rusta upp centrum, snygga till fasader och ställa ut fler blomlådor. Det låter harmlöst. Men det avslöjar något grundläggande. Socialdemokraterna ser fortfarande landsbygden som en miljö att besöka, inte som en plats att leva på. Som om det viktigaste vore att det ser pittoreskt ut när stockholmare kör igenom på väg till sommarhuset. Som om missnöjet handlar om hur det ser ut, inte om hur det fungerar. Det visar hur långt ifrån verkligheten man är.
Landsbygdens problem är inte estetiska. De är strukturella. Kommuner med liten skattebas förväntas leverera samma välfärd som storstäder, trots vitt skilda förutsättningar. Samtidigt pressas de av statliga krav som staplats på varandra under årtionden. Nya obligatoriska uppgifter tillkommer hela tiden men finansiering följer inte med. Konsekvensen är brutal. Byskolor stängs och föräldrar tvingas skjutsa barnen flera mil extra. Skyfall hindrar tusentals resenärer från norra Sverige att ta tåget efter år av bortprioriterat järnvägsunderhåll. Vårdcentraler går med obemannade tjänster i månader. Äldreomsorgen får mindre tid per brukare, inte för att personalen inte vill utan för att tiden inte finns.
Det är här klyftan syns som tydligast. Socialdemokraterna talar om att göra det mysigt. Landsbygden bönar och ber om att välfärden överhuvudtaget ska fungera. Det är viktigare att barn har lärare än att torget har blomsterarrangemang. Det är viktigare att äldre får duscha oftare än att fasaderna är nymålade. Det är viktigare att kunna få vård i tid än att centrum känns som en vykortsidyll. Detta är vad Socialdemokraterna inte vill erkänna: Staten kan inte lova samma överallt. Sveriges geografi kräver flexibilitet, inte centralstyrning. Det krävs att vi skjuter till de medel som behövs men att vi låter kommunerna själva bestämma om var dessa behövs som mest, inte att staten bestämmer över landsbygdsbornas huvuden.
Därför måste kraven på kommunerna saneras. Genomlys alla obligatoriska uppgifter och avskaffa eller omvandla dem till rekommendationer där det är rimligt. Kommuner måste få styra sin egen prioritering av resurser. För det andra måste finansieringsprincipen bli strikt lag. Om staten beslutar om något ska staten betala. Inte ett år. Inte två. Utan tills uppgiften förändras eller helt tas bort. Det är landsbygdspolitik som tar människor på allvar och skulle åtgärda strukturella orättvisor i vårt land.
Socialdemokraterna har fastnat i idén om att landsbygden ska vara fin och välkomnande för den som tittar på den. Att det på ytan ska fungera tillräckligt bra för att slippa ta tag i alla strukturproblem. Men landsbygden är inte till för att vara vacker och romantisk nog för Magdalena Anderssons nästa sommartal, landsbygden är till för dem som bor på den.
Rasmus Elfström, förbundsordförande
Ida Wallinder, vice förbundsordförande och landsbygds- och kommunpolitisk talesperson
Maria Kollberg, förbundsstyrelseledamot och klimat- och jordbrukspolitisk talesperson
Centerstudenter