I debatten om hur natur ska användas i framtiden är det inte ovanligt att olika intressenter blandar fakta från norr och syd i någon slags nationell mischmasch. Detta trots att förhållandena är så olika, skriver Anders Pettersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I ett land som sträcker sig 160 mil från norr till syd finns förstås variationer i naturen.
Förutom klimatmässiga skillnader beroende av latitud så finns det en stor differens bland annat mellan topografi, altitud och geologi. Även skillnader i historisk befolkningstäthet har såklart påverkat hur natur och landskap ser ut idag.
I debatten om hur natur ska användas i framtiden är det inte ovanligt att olika intressenter blandar fakta från norr och syd i någon slags nationell mischmasch. Detta trots att förhållandena är så olika. Troligen medvetet, om det kan tjäna ens ståndpunkt.
Ett exempel på detta är när miljörörelsen pratar om biologisk mångfald i skog. Det visas gärna bilder på stora kalhyggen i Lappland samtidigt som det sägs att 1000-tals arter är hotade. De som har viss grundkunskap i ämnet vet att de hyggen som exponeras inte har särskilt stor koppling till de antal arter som nämns. Skillnaden i artstock mellan norr och söder är enorm. De sydsvenska hagmarkerna kan vara mycket artrika, medan lappländsk skog inte alls är det. Visst kan man ändå tycka att det finns motiv för att bevara mer skog i norr, men en sådan uppfattning behöver faktiskt inte bygga på skruvad information.
Liknande teknik används i den debatt om älg som blossat upp. Även här är det stora skillnader mellan norr och söder, fast det markeras inte särskilt tydligt från jägarsidan. I söder finns betydande konkurrens om foder mellan arter och problem med att markägare hellre planterar gran än tall på grund av betesrisk. Sydländska granskogar blir också täta vilket minskar mängden bärris, som är en viktig foderresurs för älgen. I norr finns gott om risbete och oftast svag mellanartskonkurrens om foder. Dock är möjligheten att beta ris låst under en betydande del av året på grund av snö, vilket ökar trycket på tallungskog. I norr planteras redan mycket tall, och potentialen för att öka den planterade mängden är begränsad. Trots dessa skillnader pratas det om stora foderskapande satsningar även i norr.
Inte heller skogsägarsidan kan svära sig fri från norr kontra sydvinklingar. Ett exempel är påståendet om att det är skogsägarna som genom sitt brukande har skapat förutsättningar för naturvärden i skogen.
Det är förvisso helt sant att det historiska brukandet i söder är, och har varit, en mycket viktig parameter men i norr gäller inte detta på samma sätt.
Tillsammans måste vi hitta en balans mellan vad vi vill få ut från skogen, allt ifrån mångfald och upplevelser till värdefullt virke och älgkött. Är vi lite mer ärliga och låter bli att blanda ihop korten genom att erkänna skillnader mellan norr och syd kan vi kanske komma en liten bit på den vägen?
Anders Pettersson, skogsförvaltare, Sorsele
