Jag vet inget bättre ord än frontalkrock för att beskriva relationen mellan oss som brukar skogen och de som tycker att vi förbrukar den. Men om vi tror att vi vunnit när det inte finns någon i mötande fil så lurar vi oss själva. Det skriver Susanne Öberg.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Jag vet inget bättre ord än frontalkrock för att beskriva relationen mellan oss som brukar skogen och de som tycker att vi förbrukar den. Den kärlek, omsorg och respekt för naturen som vi har nedärvd sedan generationer – hur kan den övertrumfas av människor som i sin uppväxt knatat asfalt för att ta sig till närmaste träd? Människors levda erfarenheter krockar redan nu med nyförvärvad kunskap. Artkunskap och insikter om biologisk mångfald minskar i hela världen, framför allt hos unga. Jag är rädd för att en sådan mening framkallar glädje hos oss. Men om vi tror att vi vunnit när det inte finns någon i mötande fil så lurar vi oss själva.
I P1s Godmorgon världen, söndagen 16 mars, berättades det att i början av förra tjugotalet skulle fjärdeklassarna kunna namnge ett 60-tal olika växter. På 1950-talet 13 växter, under 1970-talets flumskola de karaktäristiska, idag några vanligt förekommande. Så på 100 år har det gått från att barn kan se skillnaden på björktrast och taltrast, till att de ser att det är en trast, till att de vet att det är en flyttfågel, till att de vet att det är en fågel.
Om det inte är våra ungar förstås. För de vet sedan gammalt att när sädesärlan kommer är det tre veckor till sådd. Kanske måste de gå tillbaka till en anteckning eller ringa ett samtal. Men att det är något speciellt med den där glada svartvita kvittraren det vet de. Den som får vårkänslorna att spritta ur ryggmärgen. Det oroar mig att de som växer upp idag har färre namn för fåglar, växter och lavar än vad en skogsägare har tillmälen för miljörörelsens medlemmar.
Vi snackar ner naturvården så pass mycket att våra ungar aldrig kommer att välja den utbildningsvägen. Vi borde i stället kämpa för att hålla kunskap vid liv, att lära oss och alla andra allt om biologisk mångfald. Sätta miljöfrågorna i första rummet och vinnlägga oss om att föra över allt vi vet till de som kommer efter. Höja veckopengen i takt med att betygen i NO-n höjs. Ta fram lupparna, krypa ner i lavarna och varje söndag lägga in ett fynd på artfakta.se.
För hur ska de annars kunna förvalta sina resurser på allra bästa sätt och hur ska de i sin tur kunna lämna över till de som kommer efter. Fundera ett tag på vad som händer om det inte är våra ungar som kommer att utbilda sig inom naturvård, forska och driva innovationer. Jag får rysningar vid tanken på vilka som då blir experter, vilka våra ungar måste vända sig till för råd och vilka som då formar skogspolitiken.
