Beredskap är angeläget i skogen
Det behövs inte mycket fantasi för att inse skogens betydelse när krisen knackar på dörren. Det räcker att återvända till andra världskriget för att få en handfast påminnelse, skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Grunden för den gamla jordbrukspolitiken lades för drygt 140 år sedan då statsminister Gillis Bildt, anfader till Carl, införde spannmålstullar. Det ledde till att långtgående regler behövde balanseras med ytterligare detaljstyrning i en allt mer galen logik.
Bygget torpederades hela tiden av marknadsliberaler i en hetsig debatt, men systemet stod pall ända till 1990-talet. Att det varade i över hundra år berodde inte främst på omsorg om landsbygden eller bönderna.
Den spik allt hängde på var beredskapen. Den är en fast utgångspunkt när hela havet stormar. Av lätt förklarliga skäl står beredskap lite över andra frågor.
När vi rustade ner på 1990-talet föll också den gamla ordningen. Det sista "gamla" jordbrukspolitiska beslutet var LMK 1985 med utgångspunkt att vi skulle klara livsmedelsförsörjningen under tre års avspärrning.
Utan att halka för djupt in i den komplexa jordbrukspolitiken kan man konstatera att frågan om beredskap har förutsättningar att överbrygga polariserade debatter och stå emot torpederingar. Rimligen också i skogen.
Det förutsätter förstås att beredskap blir en fråga för skogsnäringen. På goda grunder är den på väg, men hittills har det märkligt nog varit en icke-fråga. Det beror inte på ointresse, närmast är orsaken bristande föreställningsförmåga och en from förhoppning om tider där krigsberedskap inte behövs.
När poletten väl trillar ner och man inser skogens roll är det öppet mål, det har visat sig vid flera tillfällen när frågan nu fått ny aktualitet.
Det behövs inte mycket fantasi för att inse skogens betydelse när krisen knackar på dörren. Det räcker att återvända till andra världskriget för att få en handfast påminnelse. En massiv ökning av vedhuggningen gjorde att vi höll värmen under de iskalla krigsvintrarna, bilarna rullade på gengas och massaindustrin gjorde råvara till kläder av cellull.
Idag är skogens möjliga bidrag oförändrat, fjärrvärmen går på bioenergi, vi behöver få fram flytande biobränsle till fordonen och textilier görs av träfibrer. Dessutom har nya nyttigheter från industrin tillkommit, allt från kemikalier till maskinparker. Detta utöver papper och trävaror.
Utmaningen är att hålla produktionen igång med dagens mer komplexa värdekedjor. För att det ska fungera vid kris krävs planering och beredskap.
Därför är det rimligt att få in beredskapen som ett mål i skogspolitiken, tillsammans med mångfald, produktion, klimat, kulturmiljöer och sociala värden.
Hur det i så fall landar i den polariserade skogliga debatten återstår att se. Med ett nytt perspektiv, utifrån beredskapen som står lite över andra frågor, finns i alla fall förutsättningar att börja om från en ny vinkel.