Behövs ägarens tillstånd för vandringsled?
Får man anlägga vandringsled över våra lantbruksmarker, åker, betesmark och skog utan vårt medgivande? Vi har upptäckt en utlagd vandringsled på nätet över våra marker.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
EXPERTENS SVAR: Man får inte anlägga vandringsled på annans mark om du med ”anlägga” menar att någon har tagit din mark i anspråk genom att till exempel utföra markarbeten, bygga broar och grillplatser eller liknande.
När det kommer till frågan om man får hänvisa andra till marken, exempelvis genom information på Internet, blir det knivigare.
I ett välkänt rättsfall från 1996 ställdes frågan på sin spets. Det handlade om en person som arrangerade organiserad forsränning. Inom ramen för sin verksamhet hänvisade han ett stort antal personer till en ström på grannens fastighet och till stigar och andra platser på grannens mark.
Grannen krävde att detta skulle upphöra och tyckte att varje åtgärd som syftar till en kanalisering av människor till en särskilt utpekad plats på annans fastighet borde kräva fastighetsägarens medgivande.
Fallet gick hela vägen upp till Högsta domstolen som konstaterade att det varken finns något principiellt hinder mot att utnyttja allemansrätten kommersiellt eller mot att flera personer tillsammans utövar allemansrätten, under förutsättning att var och en av dem håller sig inom gränserna för vad allemansrätten tillåter.
Men, om ett kollektivt nyttjande innebär påtaglig skada eller olägenhet, kan det medföra att allemansrätten inte längre får utnyttjas på det viset.
I forsränningsfallet tyckte Högsta domstolen att det sammantagna utnyttjandet av grannens mark var så intensivt att det medfört avsevärda skador och olägenheter som fastighetens ägare inte var tvungen att tåla på grund av allemansrätten.
Vad rättsfallet säger är att det inte behövs något avtal med markägaren för att hänvisa andra personer till marken för att t.ex. vandra där, så länge den sammantagna markanvändningen inte orsakar sådana skador och olägenheter som markägaren inte ska behöva tåla.
I forsränningsfallet handlade det om hundratalet personer per dag, så ribban ligger ganska högt för när ett förbud blir aktuellt. Samtidigt är det mer känsligt att vandra över åkermark än i skogsmark.
Det bästa för alla parter är förmodligen om ni kontaktar den som har lagt ut informationen på nätet så att ni tillsammans kan hänvisa besökare till de områden av era marker där riskerna för skada är minst.
Jessica Wieslander
Jurist LRF Konsult