Att tvångsöppna vägbommar gör inte länsstyrelserna trovärdigare

Dessa säger sig ha oinskränkt tillgång till alla enskilda vägar, för att kunna utöva tillsyn av fastigheten och för att bland annat kunna spåra rovdjur. Rovdjursspårarna säger också, att om markägaren inte öppnar vägarna, har man rätt att tvinga markägaren.

Om inte denne hörsammar uppmaningen, har man rätt att begära handräckning av polis, i ytterlighetsfallet till och med att bryta upp vägbommarna.

Länsstyrelsens chefsjurist Caroline Wall hänvisar till 28:e kapitlet 1:a § i Miljöbalken i en intervju med media och säger ”vi har den möjligheten, men det har aldrig varit aktuellt att tillämpa miljöbalkens skrivning då vi kunnat komma överens med markägare i flera fall”.

En skogsägare i Ramnäs ställer sig ytterst tveksam till huruvida Länsstyrelsen har denna befogenhet och hur tillämpningen av skrivningen i Miljöbalken ska tolkas. Han efterlyser en rättslig prövning i domstol, för att få klarhet om tolkningarna. Ett flertal skogsägare har hörts av sig till honom, då de upplever att rovdjurshandläggarna och ytterst Länsstyrelsen talar maktspråk när man talar om att tvinga fastighetsägare, respektive begära handräckning av polis, för att öppna vägbommar.

Regeringsalliansen har genom miljöministern uttalat vikten av ett ökad regionalt ansvar för rovdjurspolitiken och därmed få en ökad acceptans för rovdjursfrågorna, genom att tillåta länsstyrelserna att bland annat snabbt kunna fatta besluta om skyddsjakt. Trovärdigheten för länsstyrelsernas sätt att hantera rovdjursfrågor är mycket låg i de flesta län och det som sker i Västmanland understryker dessvärre detta.

Det verkar som Länsstyrelsen i Västmanland inte förstått innebörden av lokal acceptans och genom sina tjänstemäns uttalande och attityder motverkat sådana målsättningar. Man frågar sig vad Landshövdingen som ytterst ansvarig för Länsstyrelsen i Västmanland har att säga om sina tjänstemäns agerande.

undefined