En Norgehistoria i juletid
En ensam ko kan betyda så mycket och en gåva vara givande för både givare och mottagare, skriver Arne Lindström som tänker tillbaka i juletid.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Under kriget låg vår far vid gränsen och såg hur grannarna fick sina ladugårdar nedbrända. Efter kriget valdes han in i slakteriföreningens styrelse, och föreslog då en hjälpinsats för våra krigsdrabbade kollegor. Det gällde att föregå med gott exempel, så inom kort var en ko från våra föräldrar på väg till Norge.
Efter en lång resa på järnväg och båt hamnade kon hos familjen Jensen på den lilla ön Skjervöy norr om Tromsö. De hade fått sin ladugård nedbränd, och försökte nu göra en nystart med en ko från Sverige. 8 augusti 1946 kom ett tackbrev med foto från Jensens där fru Eufrosyne poserar vid en svartvit fjällko med texten: ”Hilsen til dere alle fra Storblom.”
Sedan följde regelbunden brevväxling mellan familjerna. Vår mor skickade paket med mat och annat som saknades, och vi fick små minnessaker prydda med norska flaggor. Detta skedde innan jag var född, så några år gammal då jag såg alla dessa norska flaggor frågade jag vår mor om vi hade släktingar i Norge? ”Nejdå”, fick jag till svar, ”men vi har gett bort en ko.” Breven berättade också om familjen Jensens barn, hur de bildade egna familjer och tog sig fram i livet. Både jag och en syster trivdes i våra lusekoftor som fru Jensen stickat, och det var alltid lite extra spännande då breven från Skjervöy kom.
1968 reste våra föräldrar för att hälsa på Jensens, så i Narvik klev de ombord på Hurtigrutten för den sista delen av resan. Jag minns mest vår mors förundran över att det över huvud taget gick att föda några kor på den stenfyllda ön, och det känslofyllda mötet med två så tacksamma människor. Inte långt därefter började leden tunnas ut, först på den norska sidan. Herr Jensen dog, och så småningom nåddes vi av beskedet att även fru Jensen hade avlidit. Far dog, och med endast vår mor kvar kändes hela den här historien tillhöra det förflutna.
Jag och vår mor höll runt 1990 på att avsluta frukosten då en norsk turistbuss svängde in på gården. Jag gick ut för att ta emot besökarna då chauffören klev ut, tog av sig skärmmössan och presenterade sig som sonen till familjen Jensen på Skjervöy: ”Jag ville bara få se varifrån den märkliga kon kom.” Med tårfyllda ögon gick jag in till mor och berättade, och snabbt dukades det för 40-talet norska pensionärer. De hade förstås fått höra hela historien, så vår mor behandlades som en drottning när herrarna tog i handen och bugade, och de gamla grånade damerna neg så djupt knäna tillät. Det var troligen en av vår mors allra största stunder i livet.
Av historien om Storblom kan vi förstå hur mycket en ko kan betyda, och hur givande en gåva kan vara – för både givare och mottagare.
Såhär i juletid tänker jag extra mycket på dagens krigsoffer.
Arne Lindström, lantbrukare i Röbäck