En debatt 1953 i tidningen Lantmannen avslöjar att det redan då fanns tveksamhet till att blanda antibiotika i djurfoder. Men den främsta invändningen var om det skulle löna sig ekonomiskt för lantbrukaren.
Hösten 1953 startade växtagronomen Carl Gustaf von Hofsten en debatt i tidningen Lantmannen om användandet av antibiotika i djurfoder. Han hänvisade till utländska försök som konstaterade ökad tillväxt och minskad foderåtgång.
"Omfattande undersökningar har med något undantag inte kunnat påvisa några nackdelar av tillskott med antibiotika", skriver Carl Gustaf von Hofsten och jämför med betning av utsäde. Han menar också att "officiella instanser har bromsat utvecklingen" i Sverige.
I nästa nummer av tidningen tar husdjursagronomen Allan Frölich, Statens husdjursförsök, vid och går in djupare på hur lantbrukaren bör gå till väga. Det betonas att antibiotika i foder endast ska användas till slaktdjur och inte till livdjur.
Allan Frölich refererat till ospecifierade försök där doseringen har varit så låg som 1 gram prokain-penicillin per ton foder men att man efter ett års användning hade fått öka dosen till 5 gram.
"Det syns naturligt att man vid användning av antibiotika i husdjurens foder måste räkna med att resistensfenomen kommer att uppträda", skriver Allan Frölich.
Det framgår av hans artikel att försök har gjorts med lantbrukets vanligaste husdjur som höns, grisar och kalvar men också med pälsdjur, kaniner och bin. "Pröva i den egna miljön och döm!" är Allan Frölichs handfasta avslutningsråd.
Den första mer kritiska rösten i debatten är den profilerade husdjurskonsulenten Erik L Larsson som under många år arbetade för Hallands husdjursförening och var starkt drivande för ett utökat nordiskt samarbete. Han kallar lite syrligt Carl Gustaf von Hofsten för "ogrässpecialist" och tycker att denne väl okritiskt har svalt reklamen från firmorna som säljer antibiotikan.
Erik L Larsson hänvisar i första hand till danska försök som ifrågasatte om användningen verkligen var ekonomiskt lönsam. Hans slutsats är att avråda från att använda antibiotika under en längre tids utfodring.
Näste man att ge sig in i debatten blev laborator Sven Dyrendahl från veterinärhögskolan. Hans inlägg fokuserade på om antibiotikan var tillräckligt hållbar för att användas i fodret men avfärdade risken för resistens.
"Med de nästan homeopatiska doser det är frågan om för utfodringsändamål är risken mycket liten, om ens någon, så länge som antibiotikautfodring förbehålls slaktdjur", menar Sven Dyrendahl.
I ett av Lantmannens sista nummer för 1953 går Ernst Ydmark från Skånska Lantmännens Centralförening in i debatten. Hans och föreningens uppfattning är att det inte finns någon anledning för lantbrukaren att belasta sin ekonomi med inköp av foderämnen som innehåller antibiotika.
Vill du läsa? Klicka på bilderna för att se en förstoring!
"I propagandan för antibiotika och de goda resultat som uppnåtts får man inte glömma att man i de flesta fall avser resultat i utlandet där sammansättningen av fodret oftast är en helt annan än hos oss", skriver Ernst Ydmark.
Några veckor in på 1954 får Allan Frölich chansen att avsluta debatten och han verkar i viss mån ha tagit intryck av de kritiska synpunkterna när han betonar att antibiotika aldrig kan ersätta god skötsel och vård.
"Inte heller ersätter den för bristfälliga eller dåligt balanserade foderstater", menar Allan Frölich.
Där slutade debatten för 65 år sedan.
