Frågan är om vi återigen ska utsätta klövviltet för samma ”experiment” som vid älg- och rådjursexplosionerna. Hur små och magra ska våra djur bli innan ansvariga myndigheter erkänner problemet? Det skriver jägaren Olle Granath.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I södra Sverige och upp till Bergslagen har vi idag mindre älgar än i norr. Jag tror inte att det beror på klimatförändringen. I Danmark finns svenska älgar, med normala vikter, trots att våren kommer tidigare. Naturvårdsverkets stora älgforskning som utfördes mellan 1967–72 omfattade cirka 17 500 älgar, varav 11 000 kalvar. Den visade att kalvar fällda i oktober/november hade en medelslaktvikt på 78 kilo. Fjolingar i Kronobergs län låg runt 160 kilo. 40–45 procent av kalvarna vägde över 80 kilo. Idag ligger många kalvar i södra Sverige på 50–55 kilo, ibland lägre.
Dessa siffror är från tiden före älgexplosionen på 1980-talet och rådjursexplosionen på 1990-talet. Älgstammen ökade då med 300 procent eller mer, rådjuren ännu kraftigare efter rävskabbens utbrott. Till detta har kommit fler hjortar och vildsvin, arter som till stor del betar samma växter som älgen. Fodertillväxten har aldrig hunnit ifatt behovet. Internationell forskning visar att alltför stora stammar av hjortdjur ger lägre kroppsvikt, sämre reproduktion och senare brunster. Det är precis vad vi ser: älgkalvar som tappat 20–35 procent i vikt, rådjur som tappat 30 procent av sin vikt, mindre hjortar, färre dubbelkalvar och färre kid per get. Älgkvigor brunstar ofta ett eller två år senare.
Ändå har vissa ”viltexperter” tonat ner problemet och hänvisat till att små älgar funnits lokalt även förr, för mer än 60 år sedan som i Hälleforsområdet. Därmed borde vi inte oroa oss för små älgkalvar, utan kalvarna kan jagas, så länge de föds. Representationsjakter som bedrevs i Hälleforsområdet minskade, likväl minskade även jakterna på Halle och Hunneberg på grund av för små älgar. I Södermanland minskade älgarna också tidigt i storlek och med låg reproduktion. Där var trycket högt från rådjur och hjort. Även vildsvinen kom tidigt och konkurrensen om foder blev ännu hårdare.
Man kan fråga sig om det finns viltexperter som tror att klimateffekten har hoppat över södra Sverige, för att slå mot älgarna i Hälleforsområdet i gräns mot norr samt Södermanland. Men klimateffekten har ännu inte slagit till mot älgarna i Danmark som verkar ha gott om foder i en bra biotop. Med torra somrar blir det minskad tillväxt av i princip alla foderväxter för viltet. På träd kan man se på årsringar hur tillväxten minskar vid somrar med lite regn. Lantbrukare med djurhållning vet att betesdjur har lägre tillväxt vid torra somrar. Viltet drabbas också. Den dramatiska viktnedgången i södra Sverige är ingen årsmånsvariation. Det är en följd av långvarig foderbrist orsakad av för många älgar, hjortar, rådjur och vildsvin per ytenhet. Detta kräver ingen ny forskning – kunskapen finns redan genom tidigare gjord forskning.
Frågan är om vi återigen ska utsätta klövviltet för samma ”experiment” som vid älg- och rådjursexplosionerna. Hur små och magra ska våra djur bli innan ansvariga myndigheter erkänner problemet? Markägare och jägare bör återta makten över viltförvaltningen och jaktfrågorna. Små, magra djur med onormala vikter är inte viltvård, det är vanvård. Små älgkalvar som väger 50-55 kilo när de borde ha vägt 75-80 kilo. Tjänstemannaansvaret diskuteras i andra sammanhang, men borde också gälla myndigheter med ansvar för våra viltstammar.
Olle Granath
Jägare
