Ägarskifte – en fråga för hela samhället
Att ta över en gård kräver kapital, mod och en uthållighet som få andra branscher kan mäta sig med. På det finns det regelverk som inte jobbar med utan mot oss, skriver Katarina Wolf.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det pratas ofta om teknik, klimat och marknad när vi diskuterar lantbrukets framtid. Men den verkliga frågan är betydligt mer grundläggande. Vem ska ta över? För utan människor som vill och kan driva de svenska gårdarna spelar det ingen roll hur många strategier Sverige och EU skriver eller hur många innovationer vi lanserar.
EUs nya strategi för ägar- och generationsskiften, som presenterades i oktober, är ett steg i rätt riktning. Den sätter ord på det vi länge har vetat, att lantbruket står inför en demografisk kris. Medelåldern bland lantbrukare i Europa är över 57 år. Samtidigt är det bara en bråkdel av Capmedlen som går till att underlätta för unga att ta över. Nu vill EU att minst 6 procent av stöden ska öronmärkas för generationsväxling. Det är ett steg men det tar oss inte i mål.
För verkligheten, utanför kontor och skrivbord, är brutal. Att ta över en gård kräver kapital, mod och en uthållighet som få andra branscher kan mäta sig med. På det finns det regelverk som inte jobbar med, utan tvärtom mot, oss. Vi pratar om att locka fler unga men från politiken saknas fortfarande konkreta verktyg som skapar verklig förändring.
Jag möter ofta människor som brinner för lantbruket. De har idéer om hållbar produktion, om digitalisering, om nya affärsmodeller. Men de fastnar i hinder som vi borde ha rivit för länge sedan. Markpriserna är skyhöga. Bankerna tvekar. Och politiken? Den pratar gärna om livsmedelsstrategi men när det kommer till konkreta beslut är det tyst.
EUs strategi ger oss en chans att ändra på detta. Men bara om vi vågar ta den. Sverige behöver en nationell plan som inte bara är en skrivbordsprodukt utan en verklig handlingsplan. Vi måste våga prata om markpolitik, om finansiering, om hur vi gör det möjligt att leva på sitt lantbruk och därtill på ett socialt hållbart sätt. Och vi måste göra det nu. För varje år som går blir generationsskiftet svårare.
Det här är inte bara en fråga för lantbruket. Det är en fråga för hela samhället. För utan unga lantbrukare har vi ingen matproduktion, ingen landsbygd, ingen beredskap. Vi har en chans att vända utvecklingen – men den kräver mod, pengar och politisk vilja. Framtiden är inte något som händer oss. Den är något vi skapar. Och den börjar med att vi ger nästa generation en ärlig chans.