Vi vill få en mera rättvis fördelning av förtjänsterna vid gruvbrytning så att en betydligt större del av vinsterna kan komma lokalsamhället till del. Det skriver Adriaan Muller, Tobias Andersson och Rebecca Torstensson, Tingsryd LRF och Tingsås LRF.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Den 3 juli 2025 tillsatte regeringen en utredning om grundlagsskyddet för rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar. Det är en parlamentariskt sammansatt kommitté som ska utreda vissa delar av egendomsskyddet i regeringsformen. Skyddet för äganderätten och respekten för rådigheten över privat egendom är av central betydelse. Kommittén ska överväga om rätten vid rådighetsinskränkningar bör ändras. Syftet är att säkerställa att det i grundlag finns en väl avvägd ersättningsreglering som är utformad på ett tydligt sätt. Uppdraget ska redovisas senast den 17 augusti 2026.
Vid en genomläsning av direktiven kan det konstateras att det saknas en beskrivning av markägarens rätt till mineralen. Under själva processen vid prospektering och gruvetablering agerar staten som om den är lagfaren ägare till mineralen. Det stämmer inte. 1992 upphörde kronoandelen genom riksdagsbeslut. Inga beslut fattades om att staten skulle vara ägare till mineralen, såsom har skett i många andra länder. Frågan lämnades öppen.
Systemet med kronoandel är något som kommit till i ganska modern tid. Dessförinnan var det så att markägaren hade en motsvarande rätt till inmutningar dock begränsad till 10 procent. När kronoandelen tillkom förlorade markägarna denna rätt och har sedan 2004 fått nöja sig med en blygsam ersättning för intrång på en och en halv promille.
I utredningen "Minerallagen, markägarna och miljön" (2000) konstateras att mineral som finns på en fastighet tillhör fastighetsägaren. Staten har i Sverige inte proklamerat äganderätt till all malm. Sedan kronoandelen avskaffats har det allmänna heller inga anspråk på direkt ekonomisk ersättning vid gruvbrytning. I utredningen Ds 2002:65 konstateras att Sverige är ensam om att staten inte äger mineralen. I Jordabalken regleras omfattningen av en fastighet. Här anges inga gränser för fastigheten varken uppåt eller nedåt. Det görs inte heller något undantag för mineral. Detta innebär att fastighetsägarens rätt till det som finns under markytan sträcker sig ned som en tårtbit till jordens medelpunkt.
Under senare år har äganderätten till mineral granskats och ifrågasatts i en rad juridiska arbeten och rapporter vid bland annat Luleå Tekniska Universitet. Frågan om vem som är den lagenliga ägaren till mineralen har så vitt vi kan se inte prövats i svensk domstol. Inte heller har riksdagen fattat något beslut om att staten skulle vara ägare till mineralen. Därför menar vi att det nu föreligger ett gyllena tillfälle att räta ut alla frågetecken vad gäller äganderätten till mineral eftersom vissa delar av egendomsskyddet i regeringsformen nu kommer att utredas.
I en modern västerländsk demokratisk stat som bygger på rättsstatens principer och skydd för de mänskliga rättigheter är det av central betydelse att respekten för och skyddet av privat egendom efterlevs. Styrelserna för LRF Tingsryd och Tingsås LRF hemställer att den av regeringen nyligen tillsatta utredningen om egendomsskydd även tar som sin uppgift att utreda huruvida det är staten eller markägaren som är laglig ägare till mineralen i fastigheten. Av direktiven framgår att komitten är oförhindrad att i övrigt ta upp frågor om egendomsskyddet i regeringsformen.
Minerallagstiftningen medger oproportionerligt stora rättigheter för den som vill leta och bryta mineral utan en rimlig balans mot den enskildas intressen och andra näringsintressen.
Vi vill poängtera att syftet med denna hemställan är att få en mera rättvis fördelning av förtjänsterna vid gruvbrytning så att en betydligt större del av vinsterna kan komma lokalsamhället till del.
Adriaan Muller, styrelsemedlem i LRF Tingsryd och Tingsås LRF
Rebecca Torstensson, ordförande, LRF Tingsryd
Tobias Andersson, ordförande, Tingsås LRF.
